Det händer att en bok trillar ner från hyllan när man drar ut en annan. Denna gång var det en av Gunnar Hillerdals många böcker. Så ger sig Gud till känna.
Gunnar Hillerdal var utan tvekan det moderna Växjös vinnare i intellektuell mångkamp och arbetskapacitet. En skröna som jag gärna för vidare är att Hillerdal på ett flera dagar långt budgetfullmäktige kunde skriva en bok, läsa och recensera en annan och samtidigt vara aktiv i debatten.
I samband med Gunnars bortgång skrev jag ett blogginlägg 20160426 och en minneskrönika som finns i några tidningar.
Det hade varit intressant att få samtala med Gunnar om skeendet i världen idag. Gunnar hade en fenomenal förmåga att leva med sin tid. Och att gå före och inte spjärna emot. Det gällde både i religion och i politiken, Liberal teolog för att inte säga ibland radikal. Och socialkonservativ som politiker. Det motsatta förhållandet hade för min del varit mycket mer problematiskt.
Gunnar tillhörde de "sista" brevskrivarna. Borde ha varit ett par hundratusen brev om man räknar ett antal varje dag. En bild som ofta kommer är just att han skriver brev och slickar kuvertet när han sitter vid presidiebordet på ett fullmäktigemöte.
Jag avslutade min rätt långa minneskrönika enligt följande. En man som satte människan och människovärdet i första rummet. Som kunde njuta av ett gott vin, såg Jesus som en man med humor och som såg både trivialiteter och bortom alla trivialiteter. En sådan man önskade vara. Och flitigare än själva Luther.
När Gunnar slutade som rektor vid Katedralskolan höll han 1989 ett skoltal i Tegnérs anda där han också pekade på den nya tiden. Hillerdal valde fyra ämnen. Miljö, datavetenskap, Europakunskap och estetik. Synnerligen framsynt. Av en del lärare utmålad som en upplyst despot som i sin framåtanda inte väntade in alla. Idag finns rektorer där kollegiet slavar under medelmåttans tyranni. Däremot vårdade denne folkbildare alltid elevdemokratin och såg ofta försonande på elever som inte skötte sig.
För den som inte kan sin Hillerdal. Lite kort. Doktor i teologi och gästprofessor i USA. Flitig författare och kulturskribent. Bland alla engagemang kan nämnas ordförandeskap i Lunds studentkår och Högerns ungdomsförbund. Synnerligen aktiv inom lokal- och regionpolitiken.
I den mån jag haft en mentor i livet, så var det Gunnar Hillerdal. Som man kunde vända sig till i stort som smått. Som uppmuntrade ungdomar. Och hade förmågan att se dem som sina jämlikar. Han såg människan. Gunnar vigde mig och Suzanne och var också hennes mentor. Och döpte vår son Jacob.
En av alla böcker som Gunnar skrev upplevde jag boken om Plymouthbröderna som synnerligen intressant. Gunnar var en av få personer som lyckades närma sig denna sekt och fick förtroendet att kunna skilda deras tro och leverne.
En annan bok jag nu läst igen var I drömmen om natten. Boken är en religionspsykologiskt betraktelse om hur Gud kan tala till människor i drömmen. Boken föregicks av att Hillerdal annonserade i pressen på nyårsafton 1981 om att få ta del av människors drömmar. Han fick 250 svar. Boken är en intressant skildring av människors berättelser som mött Gud i drömmen.
En annan inte lätt förmåga som Gunnar hade var att nå personer av vitt skilda åsikter om teologi. Och från andra religioner.
En suddig men intressant bild. Några av Smålandsklubbens medlemmar på årsmöte. Från vänster advokaten Håkan Sjöman, friherre Rolf Von Otter, landshövdingen Gösta Gunnarsson, rektor Gunnar Hillerdal, f d minister och vice statsminister Lars Engqvist och kommunalrådet Bo Frank.
Klubben bildades av f d justitieministern och överståthållaren Torsten Nothin på 50-talet. Gunnar Hillerdal blev invald som säte nummer 4 och jag som nr 19 på förslag av Gunnar. Ritualerna är inte så hemliga. Medaljutdelningar till medlemmarna, en bättre måltid och föredrag av värden. Och genomgång av regalier. Hemliga. Styrelsemöte där nästan alla ärenden alltid bordlades. Inklusive kassarapport och rapport från revisorn. Hillerdal lyckades med konststycket att i alla år vara både skattmästare och revisor. Vid ett tillfälle gjorde vi försök att med spadar hitta kassan som sades vara nedgrävd i Gunnars trädgård och bestående av sedlar i utländska valutor. Men frågan blev bordlagd ännu en gång då vi inte hittade kassan. Man kan i dagens språkbruk kalla detta för en otidsenlig gubbklubb som busade lite.
Jag saknar Gunnar. Ja, jag gör verkligen det. Vad jag är tacksam för att få ha varit med om så mycket.
Bo Frank
Växjö 20201031
