Det hände sig den 16 maj 1915 att Anders Zorn och Prins Eugen befann sig på resa i Småland. På vägen från Tingsryd till Växjö passerade man Slättamåla, strax norr om Tingsryd. De hade hört talas om en ung kvinna som var småskollärare som var vacker som en dröm, men för övrigt helt oförvitlig. Så när som i ett avseende. All ledig tid ägnade hon sig att göra en och samma målning. En konfirmation i kyrkan i Tingsryd. Där konfirmanderna sitter i en ring framför ett altare utan bild. Där Jesus sitter som en i ringen.
Så här var det. Svea Holmström föddes i Konga och var en i syskonskaran i en talrik barnskara i en bondefamilj. Då hon ansågs vara för klen och faderns ögonsten sattes hon i fortsättningsskola. Och efter 1842 års folkskolestadga skulle varje socken ha en skola. Läraren skulle vara gudfruktig och ha en s k sedlig vandel. Svea började sin lärargärning Tingsryd 1912. Efter att genom icke styrkta dokument fått någon form av giltig examen. Här går källorna isär. Och enligt de arkiv som finns tillgängliga finns bara ett utlåtande från ett sockenprotokoll. Som styrkes Sveas kompetens. Det hör också till saken att hennes morbror var ordförande i rådet.
Svea ansågs vara en mild, gudfruktig och hängiven pedagog, som såg alla barnen. För flickorna var hon närmast som ett trolskt väsen. Och för pojkarna var hon en madonna. Som en avspegling av själva Jungfru Maria. En sådan som vare sig deltog i slåttern eller mjölkade.
Hon ansågs som tämligen normal men något egen. Med en skönhet som gränsade till det ofattbara. All ledig tid ägnade hon sig att måla. Och teckna. Idag finns det bevarat bara en enda bild. Ett självporträtt som jag skall återkomma till. När hon inte satt på sin kammare, satt hon i kyrkan i Tingsryd. Eller Tingsås kyrka som den heter. Först en träkyrka från 1590 som sedan ersattes av ytterligare en träkyrka och så den nuvarande kyrkan från 1853 som invigdes av den väldige biskopen Heurlin 1856.
Man såg henne i kyrkan med ett skissblock nästintill dagligen . Målningen eller målningarna som man talade om arbetade hon på under kanske 20 års tid i sitt ljusa vindsrum. På frågan om vad hon skissade svarade hon alltid; när de unga söker Jesus genom konfirmationen. Altartavlan i Tingsåskyrka var en traditionell altartavla. Målad av Bengt Nordenberg och motivet var Kristi förklaring. Man ser Jesus omgiven av sina lärjungar. Jesus i en vid fotsid kåpa. Svea hade alltid svårt att knyta an till denna bild. Hon hade antytt detta vid något tillfälle för klockaren. Ryktet som uppstod var att hon skissade på en ny altarbild eller åtminstone en bild som kunde hängas på annan plats i kyrkan.
Det som förundrade alla var att det aldrig blev något av två decenniers skissande. De få förtrogna som besökt vindskammaren vittnade om en speciell röd färg som bakgrund till vad de antog skulle vara fonden bakom motivet. Och någon hade vid ett tillfälle sett en nästintill färdig bild. Hur Jesus sitter och till synes lyssnar på en av de kvinnliga konfirmanderna som visar också genom en gest att hon förklarar något. De ljusa särkarna och de levande ansiktena står i bjär kontrast till den röda bakgrunden.
16 maj 1915 var en söndag. Då prinsen och Zorn tog in på Kvarnamåla gästgiveri. Strax efter lunch kom de i samspråk med gästgivarevärlden som först inte förstod var det var för sällskap han tog emot, men än han såg att det var fint folk. Och då undslapp det honom. Vi har en konstnär här också. Men på frågan om vad han målade blev han svarslös. Få visste. Det är en lärrarinna, Svea heter hon, omtalade han. Bor hon nära här, frågade Zorn. Nästgårds. Herrarna som tinat upp en smula efter några snapsar denna kylslagna majdag frågade efter vägen.
Svea hörde lite buller från farstun i nedervåningen. Som om någon kom på besök. Hon ropades ner och såg förskräckt två främmande herrar. De vill se dina målningar, sa bonden och spände ut bröstet. Då fick Svea klart för sig vilka herrarna var. Hon hade sett bilder på både Zorn och prinsen. Förlägen neg hon och sa, jag har nog just inget att visa. Så säger alla slumrande talanger, sa Zorn. Prinsen har gjort sig besväret med att komma, låt oss de vad du har att visa, fortsatte Zorn. Jag har bara en bild som inte är riktigt färdig, svarade Svea blygt. Då ser vi den, sa prinsen med mild röst.
Det fanns ingen annan råd än att visa herrarna upp för den smala trappan. I rummet fanns bilen på ett stort staffli. Bilden vara kanske 100x150. Den röda bakgrunden.
Zorn vände sig till prins Eugen. De stod stumma. Detta hade man inte väntat sig, sa Zorn. Prinsen stod mållös. Till slut sa prinsen. Min gode bror, detta är kanske den starkaste och tekniskt skickliga jag sett. Zorn vände sig till Svea. Varför den röda bakgrundsfärgen? Det är Kristi blod, svarade Svea. Det står KL, frågade prinsen. Hette du inte Svea. Jag har alltid velat heta Kristina Livum, nästan viskade Svea.
Svea tog mod till sig. Så herrarna tycker om vad ni sett? Jag har aldrig sett något liknande och en sådan stark bild, sa Zorn. Och det går inte att skilja på vad som är verklighet och vad som är dröm i denna bild. I sanning ett mästerverk. De kom sig inte för att fråga något annat och tackade och gick mot dörren. Bakom en kommod stod en liten duk. Vad är det, undrade Zorn. Den vill vi se. Svea som inte hann gömma undan duken, svarade blygt. Det är bara ett försök att göra ett porträtt av mig själv. Jag ville se om det gick innan jag försöker avbilda andra. Jag ber, svarade prinsen. Får jag se.
Svea tog fram bilden. Mycket förlägen. Herrarna tittade på varandra. Du skall inte gå lottlös efter vårt besök, sa prinsen. Jag ger dig 100 kronor för bilden. Räcker det? Han tog upp en sliten plånbok och vecklade ut en hundralapp. Svea var mållös. Han sträckte fram sedeln och Svea kunde inte annat än att ta emot den. Vi skriver till dig, tackade Zorn och lyfte på hatten.
Tre dagar senare var Zorn tillbaka i Stockholm och åkte med prinsen ut till Valdemarsudde. Det första de gjorde var att försöka förnimma den röda färgen från Livums målning. De försökte gång efter annan men inte ense om hur den såg ut. Och prinsen fann inte porträttet i sina väskor. De satt länge och samtalade om den omtumlade upplevelsen i Småland och drack några buteljer Rhenskt. Kanske bäst att låta detta bli ett minne, sa Zorn. Jag vet inte, svarade prinsen. Det var ett tyst samförstånd. Något som prinsen ångrade under lång tid. Men han ville inte chikanera Zorn, men förstod motvilligt hans motiv.
Svea fortsatte sin gärning i skolan. Efter en månad ställde hon undan stativet. Och återupptog inte målandet. Hon kände en stark bekräftelse för sitt konstnärskap. Men det skavde. De hörde inte av sig.
Men vet inte så mycket mer om Svea Holmström. Mer än att hennes grav finns på kyrkogården i Tingsryd. Holmströms familjegrav.
Det finns bara en sak att tillägga.
Genom olika omständigheter har jag hennes självporträtt i min ägo. Det hänger bredvid ett grafisk blad av Zorn föreställande August Strindberg. Ja, så är det.
Fonden där Zorn och prinsen inte hittade rätt färgskala.
Och här, den Kristina som Svea ville vara.
Känner att jag vill berätta mera om detta. Men det får bli en annan gång.
Växjö 20201103
Bo Frank
