Någonting har dock inte stämt för mitt välbefinnande - utöver den rejäla bondförkylning som slagit till när jag varit som mest avslappnad och därmed mottaglig.
Det var först idag när jag läste intervjun med Ulf Kristersson i SvD som jag förstod vad det var som egentligen hände i valet. Gång efter annan har partiledarna, förutom en, ställt sig vid sidan om sig själva och förklarat valresultatet med ett försök till objektivitet. ( Vi kan bortse från valnatten då alla framställde sig som segrare utifrån begripliga och obegripliga parametrar. )
De har varit som boxningsdockor som tar slag efter slag och bara reser sig upp hela tiden. Robotliknande uppträdande, tappar inte fattningen, avviker inre från manus - OCH total avsaknad av visade känslor. Trovärdigt? Vill vi ha sådana? Fem av åtta partiledare har dessutom som främsta affärsidé att det är viktigare att stänga ute andra, än att få fullt genomslag för sin politik.
Tillbaka till känslorna eller avsaknaden av visade känslor som förklaringsmodell till en del av som hänt före och efter valet.
Alliansens sprack i samband med och under partiledarbytet inom m. Jag skall förklara varför. För fyra goda kompisar och för alla andra var det klart att valet bara kunde sluta på ett sätt. Med sd som vågmästare och med antingen alliansen störst eller rödgröna. Ett gäng kompisar som visar känslor och litar på varandra hade givetvis pratat ihop sig utifrån båda eventualiteterna. Det skedde inte. Det Ulf inte visste var att c och lib inte klarade att ha en allians med passivt stöd från sd. Bristen på känslor och kamratlig uppriktighet fällde alliansen ett och ett halvt år innan valet. AKB:s självklara " prata med alla" spökade till det från början. Och ärvdes av Ulf som försökte ta avstånd och samtidigt inte. Vad skulle han göra i det läget? Rävsax! Eller fullfölja linjen. Men det var inte stämningsläget just då hos oss!
Så till SvD idag. Fråga till Ulf K. Riksdagen har nu valt Stefan Löfvén, är det ett misslyckande för dig?
" jag tycker det är ett misslyckande för de partier som gick till val på bilda en borgerlig regering ".....
Ett misslyckande är ett misslyckande och stavas MISSLYCKANDE. Det är väl klart det är ett i allra högsta grad personligt misslyckande om man satsat på detta ända in i det s k kaklet.
Vi har fortfarande inte fattat varför vi blev avkrokade. Jag har varit med i alla val sedan 1970. Glad, förbannad och ledsen. Tagit varje framgång för partiet på lokal nivå som en personlig framgång eller ett personligt misslyckande när det gått dåligt. Om man inte bryr sig personligen eller inte får/vågar säga detta!? Är detta vettigt och mänskligt? Om inte ledaren är ansvarig, vem är då ansvarig. Inte som för kriminologerna - någon annans eller samhällets fel!
Avsaknaden av offentliga känslor är ett problem i politiken. Vem vill rösta på robotpartiledaren? Det är bara Jonas Sjöstedt som med ilska och gråtmodig darr på rösten då och då, framstått som personlig. Och med indignation få hela upplösningen av tre månaders regeringsförhandlingar att handla om honom och v. Så går det när man visar känslor.
Ulf har gjort allt rätt, sagt bra saker. Och är bra. Men det gäller att få rätt - inte att ha rätt.
Hade känslorna funnits på plats i alliansen hade vi haft en alliansregering. Eller åtminstone på valnatten förstått varför det inte blev en alliansregering. Förnedringen med ett ständigt kaffedrickande hos talmannen har varit ett spel för gallerierna. Från början till slut. Med ett syfte. Att c och lib skulle kunna få framställa detta som eftergifter från s. Och så slänger man ut de andra två ur bilen och låter Löfvén ta ratten.
Nu har matematik och robotar tagit över och Konungariket skall styras med v som släpankare och med c och lib som liberala spjutspetsar i en röd och trött ämbetsmannastat där den som vill minst bestämmer mest.
Jag återvänder till Fröding.
Nu är jag led vid tidens skism
mellan jord och stjärnor
Vår idealism och realism
de klyva våra hjärnor
Det ljugs när porträtteradt grus
får namn af konst och fägring
En syn som sväfvar skön och ljus
i skyn, är en sann hägring.
Men strunt är strunt och snus är snus
om och i gyllene dosor,
och rosor ur ett sprucket krus
är ändå alltid rosor.
Grattis s. Rosor är ändå alltid rosor. Man kunde tro att Fröding sett framför sig en regeringsbildning i Sverige när han på 90-talet skrev denna dikt.
Helg med bjudningar och annat, men trött. Och smågrinig. Men har rätt i min analys. En uppenbarelse.
Bilden på mig, hemma på Norrgatan. Slappar framför TV:N med sport, nu också med Tegnér för att riktigt fly till fornstora dagar.
Jag tar mig för pannan i alla avseenden.
På jobbet 07.00 i morgon bitti som alltid alla måndagar. På mitt lilla borgmästarekontor i kommunhuset.
Och får väl, om inte innan dess, en mild eller omild tillrättavisning av chefen. Anna. Det är klart, sett till det faktum att Anna sitter i den yttersta partiledningen, det är lite återhållande på mig. Jag vill inte ställa till det för Anna. Jäkla krypande för chefen, ja. Och så kanske det skall vara till en del.
Bo Frank
Växjö 20190120
