Bland det värsta som finns är människor som faller ner i självömkan och gnäller för småsaker. Sådana som jag.
Allt är objektivt sett bra. Men blåst och ganska risigt väder. Häromkvällen lyckades jag med konststycket att få en tandpetare att fastna mellan två tänder. Höll på en halv natt med det mesta utom propplösare. Jäkligt obehagligt. Gogglade efter tips. Ringde tandläkare som med all rätt konstaterade att jag borde kunna fixa det själv. Plackers, nyinköpt pincett och hustrun lyckades få ut träbiten. Och blev i samma veva förkyld i en vanlig hederlig bondförkylning. Botade mig själv med självömkan och lite Coxylana. Eller vad det heter. Piggnade till av att se en massa fina kantareller vid en vägkant. Böjde mig snett och fick ryggskott. Begriper inte hur lilla hustrun står ut med mig. Månanden nu nästan fullbokad av sociala aktiviteter och lite m - kampanjande. En del av det sista nästa vecka. Och åker lite mellan Skåne, Öland och Växjö.
För att riktigt fylla på självömkan, läsa och se om Dödsdansen. Det bästa pjäsen någonsin som jag sett i säkert 15 olika uppsättningar. Den misslyckade artillerikaptenen Edgar och hans hustru Alice är varandras fångar på en enslig ö i skärgården. Kärlek och hat. Nästan inget socialt umgänge. Finns bara pack och lite fint folk. Och oklart vem som är vad. Oförrätter, gamla som nya, skral ekonomi, inslag av hypokondri. Det finns allt i denna pjäs. Djupt tragiskt och mänskligt. Och Strindberg ser allt, fångar allt och ingen kan skärgården och dess villkor som han. Hemsöborna är en mer burlesk variant på samma tema.
Det finns många som sitter fast i en Dödsdans och inte förmår ta sig ur det hela. Men hjälp finns alltid att få. Om man bestämmer sig för att ta sig ur sin självömkan.
Promenerar i ur och skur. Och sover gott av blåst och smattrande regn. Men fattigt när inte Nordegren&Epstein är tillbaka förrän i augusti. Som väl är utan gäster ikväll och inte bortbjudna med tanke på mitt humör. Min hustru är till stöd. Och Björn Ranelids Bill Nilssons sista vita skjorta. Ingen har ett så vackert och målande språk. Förutom Strindberg. I kväll. Fisk i ugn och fotboll. Och liten kantarellmacka på mina ryggskottskantareller.
Vår öde badbrygga.
Vet inte varför, men det ingår i morgonritualen. Lyssnade på alla partiledarintervjuerna från Almedalen. Begripet inte varför journalister nöjer sig med obegripliga svar. Värst var Stenevi och Lööf. Den bästa var V-ledaren. Utifrån parametern begriplighet.
Bo Frank
20220709
