De globala flyktingströmmarna som en konsekvens av den globala uppvärmningen utmanade bara egentligen den fria världen. Den hade eskalerat snabbt. Och hotat mer eller mindre sköra demokratier. Och naturen som vi är en del av. Ryssland och Kina satt på åskådarplats. Indien tvekade.
Den 21 december 2023, 17.30, var det redan mörkt i Washington DC. En svart Lincoln Navigator smög sig sakta fram på gatan i det kuperade kvarteret. Strax bakom en fem och ett halvt ton tung svart Cadillac Limo. En nyare variant av den bil som president Obama hade haft som president. Man passerade en stillastående Lincoln med två män som till synes bara satt där. Från Secret Service. Framför uppfarten till ett till ett vitt anspråkslöst hus. Huset ägdes av makarna Clinton. Osäkert om någon var hemma. De två bilarna svängde av i en backe ner till vänster. Ett nästan identiskt hus låg bakom en garageuppfart med fem garage framför. Förr om åren kunde man se att antal Volvo Amazon på uppfarten. Och en reslig man, 187 cm lång, stå böjd under en motorhuv. Det var denne man man nu skulle hämta. Collin Powell, fyrstjärnig general, fd försvarschef och utrikesminister.
På 10 Downing Street var stämningen redan hög. Boris Johnson hade redan klämt två Gin&Tonic med några av sina närmsta medarbetare. Det var strax dags för regeringens årliga glöggfest med med rostbiff, varm potatissallad och sönderkokta grönsaker. Brexit och pandemi kändes avlägset. Labour hade åter råkat i falangstrider och Johnson ledde stort i de senaste opinionsundersökningarna. Bokhyllan bakom det lilla groggbordet var fyllda med böcker av och om Churchill. Ovan på den smala öppna spisen hängde en oljemålning som var den enda som Churchill gjorde under andra världskriget. Föreställande tornet på moskén i Kotoubia med mycket öken i nyanser av gult och rött. För sina medhjälpare berättade Johnson för kanske hundrade gången. Vet ni vad Churchill frågade när de ringde från Sverige och berättade att han fått nobelpriset? Medarbetarna svarade pliktskyldigast nej. Johnson bullrade, i vilket ämne frågade Churchill. Han skrattade högt åt sin egen historia.
I lägret Ulan Sigyn existerade knappt årstider. Och definitivt inga högtider. Kanske 2000 män bodde i baracker som såg ut som stora garagelängor i plåt. Lägret omgavs av dubbla taggtrådsstängsel. Ett av dessa med högspänning. Och mellan stängslen en myriad av trampminor. Ibland blev det panik bland vakterna när en räv försvann i sina beståndsdelar efter en dov knall. Lägret beskrevs av myndigheterna som ett rehabiliteringscenter för missbrukare och kriminella. Vaktstyrkan bestod av 195 män som fick tjänstgöra ett år i taget och som byttes med jämna mellanrum. Att säga något skulle innebära att de närmsta släktingarna råkade ut för någon allvarlig förgiftning. Inte ens vakterna pratade om detta. Man visste inte vilka som hade speciella uppdrag som angivare.
De två svarta bilarna åkte från det stillsamma bostadsområdet i Washington DC. Det tog exakt 28 minuter att nå Pentagon, i Arlington i delstaten Virginia. Femhörningen är på nästan 350 000 kvadratmeter och kanske 33 000 personer har sin arbetsplats där. Ikväll skulle avdelningen för Cybersäkerhet ha sin årliga julfest för 180 av de 223 medarbetare. Chefen för avdelningen hade utlovat en väldigt speciell gäst som skulle berätta om några minnesvärds julfester i sin karriär. Vad ingen visste var att avdelningens chef Sarah Knight var dotterdotter till den berömda generalen. Collin hade först avböjt genom att säga att de inte skulle vara intresserade av att lyssna till honom eller att han inte hade något att berätta. Eller att han var för gammal. Sarh hade stått på sig. Powell var omvittnat svag för sin dotterdotter som med sina 39 år hade överstens rang. Den lilla konvojen svängde in framför den nordöstra entrén.
Några kom gående. Några med svarta Jaguarer. Meghan Doyle cyklade för att blidka Jonson som hon emellanåt svarade emot å det grövsta. Så var nästan hela regeringen samlad. Glöggbrickorna bars runt. Tillsammans med mjuka gingerbred med tjocka lager av Stilton. Johnson dunkade utrikesministern i ryggen: är nu så du orkar med ditt jobb. Johnson visste att det i detta gäng fanns de som skulle kunna sticka en kniv i ryggen på honom närsomhelst. Han kände väl till det tyska uttrycket; man har fiender, dödsfiender och partivänner. Detta i stigande skala. Ingen kunde annat än att säga att Johnson spred gemyt omkring sig. Han höll sin lilla årsbetraktelser som till hälften var fylld av oppositionens oförmåga. Och när det var dags för det mat avbröt han hastigt. Och samma historia som så många gånger innan om Margret Thatcher. Kökschefen skulle ta upp lunchbeställningen under förmiddagsteet. Kyckling, fisk eller rostbiff frågade han och var förslags potatis? Rostbiff och bara sallad, svarade Thatcher. Och tillade. De skall de andra också ha! Och ikväll blir det rostbiff, fortsatte Johnson.
Forskningscentret Lin Dres hade hög säkerhetsnivå. Det var välkänt hos såväl Mossad som CIA. Vad de inte visste var att MI6 också hade intresse för denna anläggning som officiellt arbetade med genmodifierade grödor. Vad engelsmännen snappat upp så stämde detta inte riktigt med den profil som man hittat på några av medarbetarna. Mikrobiologi. Och någon virologi. En välkänd virolog hade t o m medverkat i officiell TV och berättat om framgångarna med vaccinet mot Covid 19. Vad MI6 hade upptäckt var att transporter från Lin Dres hade börjar gå till Ulan Sigyn. Detta kopplade man till de enorma åkrar som man försökte odla spannmål på i denna karga del av landet.
På Ulan Sygin var det dagsljus bara någon timme om dagen. På vintern sydde man kläder till armén. Det var den träning som förekom. Under de korta sommarmånaderna fick starkt bevakade fångar försöka bruka den karga jorden. Aldrig samma fångar mer än en vecka åt gången i ett schema som ingen kunde förutse. Bara den högsta lägerkommendanten och hans ställföreträdare. Frukost bestod av soppa, bröd och äpplen. Så mycket man kunde orka. Samma sak till middag. Den mest svårmodige kunde åtminstone intala sig själv att man inte svalt. Lägerlivet var enahanda. Det ständiga samtalsämnet var om det var möjligt att någonsin lämna lägret. Då och då försvann någon från någon av de trånga sovsalarna. Det föregicks inte av något meddelande, man blev bara hämtad av två vakter.
På Lin Dres fanns en hemlig avdelning som inte bara arbetade med genmodifierade grödor. Den hade bara benämningen B 22. Den andra inpasseringen skedde till en underjordisk bunker längst bort i byggnaden. För att undvika att satelliter skulle kunna lokalisera två ingångar. B 22 arbetade enligt säkerhetstjänstens nomenklatur med skydd för kemiska och biologiska attacker. Avdelningens chef var en viss överste Chen. Översten var disputerad i virologi från landets frästa militära akademi. Det var ytterst ovanligt att hon kom med uppmuntrande ord. En sensommardag omtalade hon emellertid att avdelningen skulle åka på ett studiebesök med några dagars avkoppling. Förhållningsordern var att förbereda de anhöriga om en veckas frånvaro.
Collin Powell steg ur bilen. Mannen som öppnade dörren gjorde ett stelt honnör. Powell hade funderat på om han skulle ta på sig sig generalsuniform, men insåg att den skulle se några nummer för stor ut. Det blev i stället en svart kostym, en diskret julslips och helt utan ordnar eller förtjänsttecken. Han hade i och för sig så många att en rysk brigadgeneral skulle se naken ut i en jämförelse. I entrén väntade överste Knight. Hon log varmt och nästan tårögd kramade hon om sin morfar. Borde jag verkligen ha gjort detta, undradegeneralen tvekande. Annars hade det inte funnits så mycket tvekan i hans liv. Inte ens när han i likhet med andra högt uppsatta f d militärer och fd försvarschefer uttalade sitt misstroende mot den före detta presidenten. I loungen A 2 var stämningen hög. Dörren öppnades och chefen kom in. Så tystnade sorlet. Shit, vad det någon som sa lågt. Det är ju Collin Powell!
På 10 Downing Street led middagen mot sitt slut. Boris hade som vanligt inhandlat en bok till alla i regeringen. Som julklapp. Det var känt han försökte hitta en bok som låg så långt som möjligt bort från den intressesfär han förknippade med de olika ministrarna. Ett år hade inrikesministern som var känd som en person som knappt kunde koka ett ägg fått en bok om italiensk matlagning. En en biträdande mycket stel och manlig minister fick en bok om att avancerad stickning. Det blev bara riktigt plumpt en gång då en relativt ny kvinnlig minister som alla visste var ogift fick en bok med titeln 25 sätt att förföra en man. Till Boris försvar kan dock sägas att han var en av de få som inte visste att ministern levde ihop med en annan kvinna....Och Boris Johnson avslutade julklappsutdelningen genom att säga, som så många gånger förr genom att citera företrädaren Benjamin Disraeli; om jag vill läsa en bok så skriver jag en.
På Ulan Sygin var det det vanliga morgonuppställningen. Högtalarna smattrade ut meddelande för dagen som lika ofta var nyheter för de meniga vakterna. Ofta om olika arbetsorder, gruppindelningar och byten av baracker. Idag avslutades informationen om att ett nytt utbrott av en muterad form av Covid 19 hade brutit ut i samhället. Och att det skulle ske en massvaccinering. Man skulle börja med två tredjedelar av vaktstyrkan och efter en månad skulle alla andra vakter och de intagna vaccineras. Det mumlades i leden. Någon ansåg att de tydligen utgjorde en värdefull arbetskraft. Och att den dåliga men ändå rikliga maten var ett tecken på detta.
Tre vita minibussar som såg civila ut rullade fram till entrén på Lin Dres. Förutom chaufförerna fanns det en bister man i uniform som såg ut som om han jobbade som naturguide på ett statligt skogs-och semesterreservat. Efter tre timmars färd var det dags för ett lunchuppehåll. Nära en flodbädd utanför den lilla staden Minset. Där fanns inhemska turister och några utlänningar. En synnerligen god måltid intogs. Guiden tog bild efter bild på det glada sällskapet. Så fortsatte man två timmars bussfärd till där floden övergick i en stor sjö. Hela sällskapet bar in sina väskor i entrén på ett finare gästhus. Guiden förklarade att de skulle ta en sjötur. Det väckte viss förvåning när guiden förklarade att överste Chen skulle ansluta till kvällens middag. Det mumlades när guiden var utom syn och hörhåll, hur en guide kunde veta vem som var deras chef. Man antog att han tillhörde en annan avdelning på Lin Dres - trots sin uniform.
Det blev höst på Ulan Sigyn. Under två dagar vaccinerades de två tredjedelarna av vaktstyrkan. En månad senare var det dags för den kvarvarande delen av vaktstyrkan. Arbetet fortsatte som vanligt. Det ingen visste mer än lägerchefen och hans ställföreträdare var att det var två sorters vaccin. Och bara lägerchefen visste varför. Och han visste också att han och sin ställföreträdare fick olika sorts vaccin.
Det var på dagen en vecka senare som avdelningen från Lin Dres äntrade den gamla båten. 28 personer, kvinnor och män gav sig av. Gudiden syntes inte till. Och ingen ställde någon fråga. Kaptenen var rödbrusig och något orakad. Maskinisten var en ung man som rörde sig som en vessla upp och ner i motorrummet. Han saknade båda framtänderna. Efter en halvtimmes färd syntes knappt båten från land. Vesslan gick runt med backar innehållande öl och en sötaktig citronlemonad. Det bjöds frikostigt. Det var en solig kväll med en stilla bris .Explosionen kom plötsligt och utan föraning. På några minuter var båten övertänd. De som inte dog av explosionen dog av branden. Efter ytterligare två minuter sjönk resterna av båten. Bara diverse förkolnade vrakdelar drev omkring.
Dagen efter insjuknade de första intagna på Ulan Sigyn i svåra kramper. Inom loppet en vecka hade samtliga intagna utom 20 avlidit. Och två nästan två tredjedelar av vaktstyrkan inklusive den ställföreträdande chefen. Då det även i detta slutna land inte gick att undanhålla vad som hänt, kommunicerades ut att ett unika fall av en muterad ebola hade brutit ut. Hela lägret sattes i karantän under två veckor, men det skedde inga nya dödsfall. De överlevande intagna och vakterna kunde förklara att lägerledningen gjort allt man kunnat i dessa svåra tider. Och de överlevande intagna skickades hem med utlovad pension under förutsättning av total tystnad som lägertiden. Det samma gällde de överlevande vakterna. Lägerchefen, som var utan familj, hittades några dagar död i sitt hem. Det konstaterades hjärtinfarkt.
Det åts rejält med honungsglaserade revbensspjäll i Lounge 2. Och rostade marshmallows. Sarah satt till bord med sin morfar. De drack var sin Samuel Adams Special Winter. Innan desserten var det dags för general Powell att leverera sin betraktelse. Han gick fram till en anspråkslösa lilla talarstolen. Det blev andäktigt tyst innan Powell ens nått fram till talarstolen. Det blev vare sig en betraktelse om jular i fält eller andra anekdoter. I stället höll han ett kort och initierat tal om värdet av det avdelningen arbetade med i ett nationellt säkerhetsperspektiv. Efter en kort frågestund som orkestrerades av Sarah Knight var det dags för kaffe och dessert. Sarah kände att detta var ett lyft för avdelningen och såg tårögt åter igen på sin morfar,
Klockan 21.12 hämtade samma konvoj generalen för hemtransport. Exakt samma tid landade ett en Boeing 747-400 från British Airways på Dulles International Airport. Fyra män med diplomatpass hämtades av tre svarta SUV för direkt transport till Langley och till högkvarteret för CIA. Visiten skedde på begäran av CIA. Detta efter att MI6 ställt frågor om eventuella transporter från Lin Drev till den militära flygplatsen Novsering.
I nästan exakt samma minut trängde sig två maskerade män in från bakgården till den lilla cateringfirman Ribs&Stuff. Ägaren och kocken Igor Wong sköts i huvudet med två skott från en Clock med ljuddämpare.
Innan det definitiva uppbrottet på 10 Downing Street beställde ministern från Nordirland taxi för att åka hem. Han nämnde i förbigående för två kollegor som också började tänka på refrängen att han kände sig matt och illamående.
En medarbetare på Ribs&Stuff återvände oväntat för att leda efter kvarglömda nycklar. Det tog bara någon minut innan första patrullen var på plats. En tre kvart senare fick skrevs den dödes identitet in i datasystemet på polisstationen i Arlington. Två röda lampor blinkade och den unge assistenten som bara hört talas om två röda lampor kallade på tjänstgörande chef. Chefen, Desmond Simmonds, blev högröd i ansiktet. Han tog namnet på den skjutne. Gick i i ett angränsande och tomt rum och ringde samtalet. På CIA svarade en man som presenterade sig som John Roberts. Han lyssnade och loggade samtidigt in på sin dator. Han hade hoppats på att slippa se detta. Roberts skulle en timme senare gå på en veckas julledighet. Roberts såg genast att företaget Ribs&Stuff hade kontrakt med Pentagon. Han gav order till Simmons att säkra brottsplatsen och att inget fick röras för än CIA dykt upp. Nästa samtal gick till Pentagons interna säkerhetsavdelning....
Powell kände sig lite illamående och funderade på det kloka att låta sig h övertalats att ställa upp för sin älskade dotterdotter. Soon back home sir, sa en av chaufförerna och vände sig om. Powell hade säckat ihop i en ytterst onaturlig ställning. Bilen gled tyst, mot alla instruktioner, in mot kanten. Suven bakom gled upp jämsides. En av männen kastade sig via förarsätet in i baksätet. Generalens puls var svag.
Efter bara fem minuter tog man emot på Walter Reed National Military Medical Center. Man påbörjade massiva upplivningsförsök, men 10 minuter senare dödförklarades generalen. Den engelska Nordinlandsministern hade dödförklarats 6 timmar tidigare. Och så bröt helvetet ut i London och Washington DC. Och den fria världen började hålla andan. Kaoset var totalt.
Ungefär samtidigt snappade överste Chen upp vad som hänt. Hon kopplade genast orsak och verkan. Och förstod sin förmodade delaktighet. Frågan som sysselsatte henne var om hon var förbrukad eller ej trots sin koppling till statsledningen. I en liten medaljong runt halsen bar hon två ampuller.
En nervös president i USA försökte få kontakt med den kvarvarande statsledningen i England. Och Natohögkvarteret i var onåbart. Från Kina och Ryssland kom varma deltaganden om händelserna. Utrikesminister Lavrov försäkrade att internationella terrorister var utom deras räckhåll. Men erbjöd allt tillgängligt stöd. En stark och allmän smittspridning av ett befarat nytt virus rapporterades från USA och England. I Sverige toppade man dock nyhetssändningarna om ett upprop om dålig skolmat i Örebro. På andra plats kom det befarade utbrottet om en ny pandemi och dödsfallen som skakat USA och England.
Fröet från Lin Dres växte till det tredje världskriget.
Bo Frank
Någonstans
