Detta är ingen evidensbaserad iakttagelse. Men ganska träffande.
Har varit högkonsument av offentligt, privat och egenfinansierad kultur sedan gymnasieåldern. Fick som gymnasist rabatt på Quidings bokhandel för att jag la så mycket pengar där. Hade under gymnasietiden läst alla antikens mästare. Ryssarna, fransoserna och svenskarna. Fick som gymnasist på Katedral billiga biljetter på tredje raden till alla förställningar. Som alla vet insnöad på Beatles, Bergman och Strindberg. Har nog sett minst 30 olika uppsättningar av Dödsdansen. Och nu snart igen på Strindbergs Intima i en ny variant med Marie Göransson.
Har årens lopp besökt några av världens finaste konstmuséer. Konstiga avantgardemusicaler i London. Har väl inte varit rädd för något. Haft turen att resa enormt mycket. Det enda jag var sur för var att Public Service var en stor propagandacentral för vänstern. Fram tills för kanske femton år sedan eller så. Litar fullt ut på public service idag. Att kulturvänstern doiminerar media då ocn nu är märkligt men inte besynnerligt. Skall komma till det. Man kan säga att bättre ställda får tillbaka i kultur, Rot och Rut, Gillar inte avarterna av det sista.
Har följt politiken i landet. I regionerna och i kommunerna. Har nog haft och har järnkoll. Och så här är det. Konsmenterna av kultur har varit de s k kulturtanterna. Och det begreppet är för mig inte nedvärderande. Och tillskyndarna av skattemedel till kulturen, partier till vänster. Har i alla fall 50 års erfarenhet av detta i kommun och region med några undantag. Högern var ett kulturbärande parti innan man bytte namn och liberalismen gjorde sitt intåg i moderaterna. Detta märktes i Växjö genom det som då gjordes. Och i gamla landstinget. Och det var en spegelbild av Sverige.
Varför har kulturen idag så svag ställning när det gäller offentlig finanasiering? Kulturen kommer inte ens bland de 15 viktigaste frågorna för väljarna.
2. Många politiker är ointresserade av kultur och inga kulturkonsumenter. Har sett det under 50 i kulturlivet på olika nivåer. Kungafamiljen är ett föredöme. Hade själv svårt för att få med mitt och andra partier på kultursatsningar i Växjö. Min blygsamhet förbjuder mig dock att peka på några framgångar.
4. När regering, regioner och kommuner rekrytrerar ledare för det kulturella gäller det att hitta trevliga personer som har så låga ambitioner som möjligt för att inte ställa till det. Och saknar stora visioner, Finns undandag.
5. Kulturen kommer ärdendemässigt längst ner på de flesta partiers interna möten, i budgetar i riket, i regioner och kommuner.
6. Karriärrstegen i politiken börjar sällan i kulturnämnden. Men man blir ett alibi för det som redan finns,
7.Kulturen är felräkningspengar, nästintill, i de offentliga utgifterna.
8., Kulturundantagen är de s k studieförbunden som står vissa partier nära.
9. Kuluren anses tärande och kan sprida viss oro.
Min kultursyn är ej helt armlängds avstånd. Folk skall få det de vill ha och det de ännu inte upptäckt. Det är så man hittar sin publik. Det gjorde Bergman. Folkligt och smalt. Och revyer!!!
Om sjukvården eller skolan skulle få 5% till skulle ingen märka någon skillnad. Men 5% bara, mer till kulturen, skulle leda till ökat välbefinnande. Ett mer kreativt samhälle. Ökad attraktion och tillväxt.
Har alltid beundrat starka män och kvinnor. Det finns några regioner och kommuner som gått mot strömmen. Ofta med sossepampar som sitter stabilt vid makten. Göteborg, Umeå och Skellefteå för att nämna några. Men kulturens nedrustning börjar redan i skolan... men det tar för långt att gå in på detta nu. Relativiseringen av svensk kultur.
Älskar att reta mig på kultur. Och hoppas på kultur som retar andra, Sen kan vi försöka definiera kultur, Idrott är för mig är kultur, Mello bara fördumande. Men jag vet hur jag skulle vilja ha det i Växjö och i regionen. Men det blir väl nästa del. Får överleva detta först. Men det finns folk som på allvar är rädda för kultur för att den rubbar cirklarna. Men det är väl själva idén.
Bild i avsaknad av annan. Från min bokhylla.
Bo Frank
20240211
