Jag tog en promenad på kyrkogården. Som man ibland gör. Och där finns många man borde lärt känna. En enkel, slät, liggande sten. Mauritz Andersson, 1910 - 1988. På Hvilans begravningsplats i Karlshamn. Pest och kolera hade medfört behov av en ny begravningsplats i stället för Carls Gustavs kyrkogård. Och sedan 1879 har Hvilan blivit en sista vila för den som så önskat. Hvilan var ingen främmande plats för Mauritz Andersson. Han hade redan samma dag han fyllde 50 tagit kontakt med kyrkogårdsförvaltningen och bokat sin plats. I en sluttning, vid några björkar. Där västersolen kunde leta sig in framåt höstkanten.
Kyrkogården var Mauritz Anderssons andra hem. Det första var Vägga idrottsplats. Samma år som Högadals IS bildades, 1921, började Mauritz Andersson som ung grabb att träna fotboll. Han kallades för Murre. Efter folkskolan började Murre arbeta på Oljefabriken. Och nådde en åtråvärd plats i startelvan redan som 19-åring. Samma år som båda hans föräldrar omkom i en gasexplosion. De låg ett tiotal meter västerut på Hvilan. Lite mer låglänt och ganska skuggigt. Varje dag gick Murre till graven. Antingen före eller efter träningen.
Efter något år blev Murre lagets skyttekung och gjorde 48 mål. 1931. Och året efter hände olyckan. I första matchen den 27 april fick Murre underbenet avsparkat. Läkarna lyckades inte helt. Efter några månader konstaterades att benet inte läkte som det skulle. Murre blev halt. Men tog detta med jämnmod. Murre blev lagets fixare. Tränarna avlöste varandra. Murre blev tillfrågas om att vara tränare. Men han ville bara vara med. Tyckte inte att han dög till att instruera andra, speciellt när han inte kunde spela själv. Murre höll reda på allt och alla. Ville inte vara med i styrelsen, men var med på alla möten. Han hade hand om allt det praktiska. Planen. Material. När inga råd fanns att få vare sig det gällde att ta ut laget eller någon knivig styrelsefråga, då gick man till Murre. Murre hade minne som en häst. Och kunde alla namnsdagar. Under sina långa vandringar på Hvilan hade han hittat en grav för varje namn i almanackan. Och varje dag en liten extra blomma till just den graven när han ändå besökte sina föräldrar. Murre såg inte illa ut. Men förblev ensam och en ensling så när
som kamratskapen med laget. Han såg grabbarna komma och gå. Styrelseledamöter som gick in och ut. Ivar Bengtsson, disponenten i Asarum, var ibland onykter redan när han kom och envisades med att alla skulle dricka en skvätt Grönstedts till kaffet. Murre var den som fick köra hem honom. Och gå tillbaka till stan. Murres absoluta höjdpunkt i livet var 29 oktober 1961. Violadagen. Inte för att det var första gången han drack brännvin och blev rejält rund under fötterna. Denna söndag blev det klart att Högadal gick upp i allsvenskan. 4 - 1 hemma mot Kalmar.
Dagen efter, då dimmorna lättat kom Murre på att han dagen innan vare sig besökte förädrargraven eller Viola. Den 30 var det Elsa. Mödosamt linkade Murre med tre blommor till Hvilan.
Och så fortsatte livet. I lilla lägenheten på Regeringsgatan. På Vägga och till Hvilan.
1988 under den sista hemmamatchen fick Murre slaganfall och dog tvärt. Det hade aldrig varit så mycket folk i kyrkan på decennier. Och har ett svagt minne att jag gick förbi den dagen. Eller var det inte så.
Blekinge 20151031
Bo Frank
