Ingen visste något, egentligen, om henne. Men hon visste mycket om de andra i huset. Ett åttavåningshus på Teleborg. På hennes dörr, på första våningen, en tvåa, stod det bara T Amber. Men man lärde känna henne som Timmy. Man hade vant sig. Alla dagar mellan 8 och 18 satt hon i en tältstol vid entrén. Utom på söndagarna. I knät hade hon ett gammeldags kollegieblock. Och en penna.
Timmy kunde kanske vara i 80-årsåldern. Kortklippt, svart hår. En kanske lite för stor tandprotes för det smala ansiktet. Ögonen var vackra, som som två bärnstenar. Och ingav lycka och vemod. Men mycket sorgsna. Timmy måste ha varit mycket vacker som ung. Hon hade alltid något glatt att säga till alla som kom för att stiga av hissen eller kliva på för att åka upp. Det fanns en lätt brytning i språket som ingen kunde känna igen. Man påstod att hon emellanåt rotade i sopor i soprummet. Men det var nog elakt och utan grund. Någon hade hört att hon arbetat på någon reception på lasarettet. Timmy kände alla till förnamn.
Timmy förde noggrant in alla som steg in i hissen i blocket. I ett gammalt block från Skrivab. Eller klev av. Namn och klockslag. I hennes lilla våning var allt pedantiskt städat. I kylskåpet stod all med millimeterrättvisa på sin rätta plats. Inte mycket. Men det som behövdes. Lägenheten var full av broderade kuddfodral. Hon hade gett upp både detta och korsord. Synen var inte den bästa. Ingen hade varit inne hos henne. Och ingen hade bjudit in henne till sig. Man sa hej och inte mer. En famlilj gav henne en julstjärna varje jul. Då grät hon och torkade sig med den fräkniga och bruna händer.
Timmy var mycket ensam men kände sig inte ensam. Hon hade ju fullt upp hela dagen. Några ungdomar kallade henne, bakom hennes rygg, för ett jälva pucko. Men de flesta såg henne som en trygghet som såg allt och alla. Inte som en försupen portvakt i Maigrets Paris på 50-talet. Men ingen visste vem Maiget var. Eller Pär Lagekvist heller för den delen. Till skillnad från en man som heter Ove, som bordre finnas i alla bostadsområden, hade Timmy aldrig något förmanande att säga. Eller beklagande. Inte ens när det drog svinkallt från ytterdörren på vintern. Timmy satt på ett fårskinn. Och hade ett i knät under skrivblocket. Fårskinnen var en del av hennes DNA. Att hon varit gift med en fårfarmare på Nya Zeeland skulle ha varit lika ofattbart som kvantfysik. Eller politiker som skyller allt på någon annan.
Den åttonde februari 2016 börjades det pratas i trappen. Var var Timmy? Det var väl enda gången som folk började ringa på varandras dörrar för att få klarhet. En åttaåring, Beate, på andra våningen, hade till och med börjar gråta. Beate som alltid fick något på sin födelsedag.
Vad hade hänt? Det kommunala bostadsbolaget som alltid visat Timmy misstro. Skulle någon kontakta dem? Det bestämdes att Lasse, skull kontakta dem. En imposant man med tatuerade axlar. Så nära Ove man kunde komma.
Ev fortsättning följer. Beroende på respons.
Kan säga att jag och Timmy hade en mycket ytlig och bra relation. Eftersom såg henne på jobbet och alltid svarade när hon ringde om något. Kanske dock inte på den arbetsplats jag angav. Men det var ju vad folk i trappen trodde.
Nu hålla mig uppe för att se Mexico spöa Syd-Afrika. Lilla hustrun nu på plan till Mexico.
Bo Frank
20260611
