Så i Mexico igen. Nionde gången tror jag. Inte lätt att komma iväg. Hade inte klarat det utan hustrun. Tog en halv dag att checka in på utmärkta Lufthansa via nätet. De ville veta varje spruttillfälle och vilken spruta vi fått. Åkte i tisdags kväll till Scandic Triangeln Malmö. Bor alltid där när vi åker ut. Utmärkt hotell som gav oss varsitt överdådigt frukostpaket när vi checkade ut vid 05.30 i onsdags. Fick hjälp med incheckningen av en utländsk vänlig kille på Kastrup. Ta ut bagagebiljetter, scanna och sätta på bandet. Ingen koll på hur många kilo väskan vägde. Vi var där säkert två timmar tidigare än vi behövt. Till München. Bra flygplats. Spelade yatzi och drack öl. Jag bytte till mjukisbrallor. Ett hopp tändes när de "reade" uppgradering. Hustrun ville, men jag sa att vi skall vara kalla.
Med viss resvana lyckades jag med tur och skicklighet lägga beslag på tre platser för oss var i samma rad när de sa boarding completed. Guld värt. Hade inte klarat mentalt att sitta 13 timmar i streck. Lufthansa otroliga. Meddelande hela tiden. Vilken Gate gäller. Bagagekvitto digitalt och en massa annat. Tyskar är noggranna. Åker bara med Star Alliance.
Såg två filmer. Gamla Arsenik och spetsar. Med Cary Grant. Och en film om tre pensionärer som rånar en bank i USA. Och kunde sova, mellan måltiderna.
Landade i Mexico City en kvart före. I denna 30-miljonerstad tog det en timme från vi landat tills vi kom till det förträffliga hotellet Historico Classico exakt mitt i stan. Säker och billig taxi från flygplatsen. Ingen ville se nåt Covidpass när i landade. Kanske LH passagerare betraktas som säkra?
Men på hotellet i denna jättestad och vid besök på alla muséer och affärer gällde mask och temperaturkoll. Alla, otroligt, hade mask utomhus.
Bästa frukostbuffén någonsin. Man blev dock bordserverad och fick peka på vad man ville ha. Cavan fick man ta själv.
Två muséer som vi inte varit på tidigare. Gick och gick o tog taxi. Fler tiggare än för två år sedan, men rent och snyggt. Inte ett papper eller en fimp på gatorna i city.
Det var torsdag.
Fredag morgon. Taxi en och en halv timme bort till en "förort". Icke rusningstrafik. Två mil. Till hustruns släktingar. Ett hus där hennes mor och två systrar bor. Mamman som i princip är sängliggande har en sjuksköterska som är där 8 timmar varje dag. Väljer av olika skäl att inte beskriva området.
75% av alla familjer i Mexico skulle älska att bli definierade som en familj med barnfattigdom enligt svensk norm. Vår s k barnfattigdom är snarare ett statistisk begrepp än verklighet. T ex stora barnfamiljer som kommer från ingenting och glider in i vårt välfärdssystem räknas som fattiga. Ett hån mot verkligheten för de flesta familjer på jorden.
Långa promenader med hustruns ena syster i rullstol, polio sedan barndomen. På dessa ickegator. I detta område kör WW bubblor från 60-talet som taxi med bara ett baksäte för passagerare. Men människor är vänliga. Den enda rikedom som finns. Får se om vi kommer iväg till någon badort en vecka. Lite Afrikakänsla. Bilar, tvättmaskiner och allt lagas på gata. Tillsammans med mat. Man fattar bara inte hur allt fungerar, eller inte fungerar.
