Det var i juni 1968. Vi hade flyttat från lägenheten på
Mörners väg till en jättestor villa med sadeltak och vitt mexitegel. Vi satt i
solen på altanen och såg leråkern som skulle förvandlas till en gräsmatta. Jag
och min syster, mamma och pappa. På bordet stod en Philips transistorradio med
en rund ratt där man skruvade fram kanalerna. Plötsligt stannade världen. Det
snurrade till i huvudet. Jag hörde Penny Lane för första gången. Jag skruvade
upp ljudet. Pappa skruvade ner. Jag skruvade upp. Pappa tog transistorn och
slängde med full kraft ut den på leråkern.
Det kunde varit jag 30 år senare
Min far växte upp i Ronneby. Farfar jobbade med lite
allting. Från tapetserare till poliskonstapel. Det fanns sex poliser i Ronneby
på 50-talet. En fyllegubbe som brukade ställa till det brukade farfar sätta i
cellen redan i början på lördagskvällen. För att ha någon att spela schack med.
Pappa fick en yngre bror. Farmor arbetade i hemmet. Som var ytterst enkelt.
Utedass fram till 1970. Men de lyckades genom att vända på slantarna köpa en
strandtomt och bygga ett litet sommarhus utanför staden. Det fick en billig tomt, de längre från stranden var dyrare för att de inte var så "utsatta". Ett hus som byggdes
till lite då och då. Farmor lagade god mat på ingenting, enkelt klädd men
alltid ren och snygg. Och doftade Nivea. Jag använder nästan bara Nivea. Farfar
sträng och butter. Farmor sträng och glad.
Pappa fick gå på bio hur mycket som helst. Farfar var god
vän med biografmaskinisten. Efter folkskolan jobbade pappa som smedlärling.
Läste ingenjörsexamen på Hermods. Och fick jobb på SJ. Träffade mamma på det
som idag är vår lilla släktgård i Blekinge. Mamma var småskollärare i Hällaryd.
Men gick på seminariet i Växjö. Man bodde i ett rum ovanpå skolhuset och skötte
kaminen som värmde upp skolan.
Så flytt till Sandared utanför Borås. Med en far som jobbade
på järnvägen åkte hela familjen första klass hur mycket som helst. Jag föddes.
Flytten gick så till Kungsbacka. Pappa åkte vespa mellan Kungsbacka och
Göteborg. Eller tog tåget. Min syster föddes. Man knåpade ihop till ett litet
hus på Svangatan i Kungsbacka. Pappa var händig. Han kunde allt. El,
snickeri, rör, målning, motorer och
givetvis allt i trädgården. I början på 60-talet köpes en röd Fiat 500. Den
står hos min syster idag. I den lilla fiaten kunde hela familjen knöla in sig
inklusive fågelbur. Obegripligt. Pappa rökte cigarr i den lilla bilen. Han blev
sur på min syster som blev åksjuk. Hon fick inte öppna fönstret eftersom hon
kunde bli förkyld.
När jag gick ur tredje klass 1964 gick flytten till Växjö.
Pappa fick jobb på SJ:s regionkontor. Samma hus som idag är kommunhus. Och
pappas rum blev senare mitt kommunalrådsrum. 1964 inköptes en svart Volvo
Amazon. Som jag fick överta 15 år senare. Innan flytten till Växjö fick jag
stryk av alla killarna i klassen eftersom jag var den ende som trodde på
tomten. Och det gör jag fortfarande.
Pappa gillade ingenjörsjobbet på SJ. Men tyckte att
generaldirektören var ” en jävla idiot som ingenting begrep”. Utöver att pappa
kunde allt var han musikintresserad. Kunde varenda operettmelodi. Pappa hade
gärna velat bli dansare. Men det blev man inte i det hem han växte upp. Pappa
samlade hängivet på frimärken. Det blev en gigantisk samling. Och mynt. Varenda
frimärke skulle blötas från kuverten och tas tillvara. Någonstans finns en
gigantisk samling. Och pappa samlade på
gamla mynt. På snusdosor i silver. På telegrafapparater och telefoner. På
verktyg. På allt. Och jag menar allt. På äldre dar hade pappa och mamma tre frysar
igång. Och ett torrskafferi som kunde klara 10 års belägring. Bensindunkar
gömda här och var. De hade vuxit upp under ransonering. Detta förklarar min
aversion mot prylar. Utöver Beatlesgrejer och böcker.
Pappa hann läsa, pyssla och dona. Han hann allt, kunde allt
och gjorde allt. Och jag stod förlamad och tittade på med tummen mitt i handen.
Min syster fick dock pappas handlag. Pappa drogs in i politiken genom mig. På
äldre dar. I Borås var han nykterist och folkpartist. Nu moderat och tog sig en
whisky då och då. Men slutade röka. Pappa kom med i bostadsförmedlingsnämnden.
Ingen tror att det är sant att det fanns en nämnd med politiker som in på
70-talet satt och fördelade bostäder åt folk som bedömdes som rekorderliga. Och
talade om hur stor bostaden fick vara. Kansliet leddes av arg folkpartistisk f
d militär. Så blev pappa nämndeman. Det tyckte han var fint. För det var det ju
när han var barn. Det kunde t o m stå f d nämndeman på gravstenarna under
åtminstone fram till 1970.
SJ la ner i Växjö. Då började pappa på Telub. Det var en hel
del hemlighetsmakeri med det jobbet. Kanske bättre betalt. Vi åkte till
fjällen en vecka varje år. Och någon enstaka gång till Danmark. Då packade man
tre dagar innan och skruvade på takräcket på Amazonen. Och som tonåring fick vi
till och med åka till Tyskland.
Pappa motionerade aldrig. Han hatade att promenera. Men
järnfysik. I ungdomen kunde han cykla upp en lördagseftermiddag från Ronneby
till Växjö för att träffa mamma och så tillbaka på natten. Med de cyklarna och
på de vägarna.
Pappa var alltid i rörelse. Och mamma slet med sitt. De satt
aldrig och bara var. Vi fiskade aldrig ihop. Som 10-åring kunde jag ge mig ut
själv i en eka på havet utan flytväst. Pappa hade ett jävla humör ibland. Fast
mamma bestämde i alla lägen. Pappa kunde bli ovän med folk. Ända upp i
80-årsålderen kallade han alla som körde för sakta för idioter. Och de som
körde för fort var jubelidioter. Själv körde pappa som en biltjuv. Ville någon
köra om så ökade han hastigheten. Eller försökte preja en och annan. Polisen
kom en gång och förhörde pappa om det. Då var han 75. Samma år som han blev
tagen för fortkörning då han körde 110 på en 70-sträcka. Med släp! Pappa talade
med sin mildaste röst om att hans far varit polis och att tycket att det var
tråkigt att det gått lite för fort. Pappa klarade sig. Och ”snälla” läkare lät
han behålla körkoret hela livet trots att han de sista åren knappt hade ledsyn.
Pappa började veckopendla till Stockholm. Hemligt jobb på
FMV med flygvapnets underhållsplaner. Blev rånad och nedslagen i Stockholm.
Dock ej jobbrelaterat. Ångrar än i denna dag att jag inte stöttade genom att
åka upp på rättegången. Det gjorde inte min mor heller.
Pappa var vresig. Men snällare människa fanns inte. En man
som heter Ove, har lånat karaktär både av pappa och mig. Han var generös mot
människor. Hjälpsam. Som barn fick man knappt en enkrona extra. Men ibland en
femtiolapp utan att förtjäna det.
Pappa köpte verktyg i parti och minut. Låg på Claes Ohlsson
i åratal att öppna i Växjö. Och när pappa dog flyttade Claes Ohlsson från stan
och upp till Samarkand. De sista åren då han knappt såg tog han rullatorn dit
och köpte nya borrmaskiner, slipmaskiner och liknande. Tror att familjen har
glödlamor och lysrör för 50 års förbrukning.
Efter pensioneringen började mina föräldrar resa. Pappa och
mamma vann resor i parti och minut genom att skicka in slogans till olika
tävlingar. Pappa vann alltid på lotter. Trots att pappa aldrig läst språk så
var det han och inte mamma som pratade tyska och engelska när de kom ut. Pappa
pratade med djur. Och likt den helige Fransiscus kunde han få fåglar att sätta sig på handen
för att äta brödsmulor. Och pappa pratade med alla människor. Men inte med idioter.
Och pappa var social. Supersocial. Och insatt i allt. Dock inte speciellt
HBQT-vänlig. Men djurvän. En julafton skulle han mata en häst i syrrans stall
genom att ta ett äpple i sin mun och låta en häst få ta det. Hästen tog läppen
också. Blodet sprutade och pappa fick tillbringa julen på Kalmar lasarett. Och
blev inte ens arg på hästkräket som jag tyckte at min syster skulle låta bli
hamburgare genast!
Pappa blev frimurare. Det var en klassresa. Pappa gillade
god mat. Mer för varje år. Nu har vi ätit lite gott och druckit lite vin, kunde
han ringa och berätta. Pappa trappade ner frimurrana lite ett tag eftersom det
var en broder som varje gång var tvungen att tala om vilken idiot jag var!
Pappas humör var ojämnt. Led av att synen gradvis försvann. Avlägset släkt till
Sven Ljungberg som också kunde gorma.
Att växa upp med mor och far? Fattar inte hur jag kunde få
sån total frihet. Knappt aldrig några
tider. Satt och rökte inne i mitt rum som 15-åring och hängde upp Fib Akuellt
brudar. Tilläts ha långt hår och såg ut som fan. Men varje sommar fick jag
sitta med mamma och läsa engelska och tyska ett par timmar. Pappa satte lås på
spritskåpet. Jag kunde under hela uppväxten ta hem hur mycket kompisar som
helst. Och mamma lagade mat. Alla tider på dygnet. När jag var ung och urkass
socialsekreterare började jag samla på människor jag tyckte synd om. En del
inkvarterade jag hos mina föräldrar som alltid ställe upp för folk som hade det
svårt.
Pappa dömde hunden blixtsnabbt efter håren varpå han efter
ett tag började klappa den. Det vill
säga, han kunde snabbt konstatera att han bedömt fel och så gå vidare. Hans ilska försvann nästan lika fort som den
uppstod. Ett drag jag också ärvt. Det fanns ett drag av misstänksamhet. Ärvde
också fobin att kolla tusen gånger om jag låst dörren. Pappa gillade att låsa,
både en och två gånger.
En annan egenskap var rättskänslan. Det skulle vara
rättvist. Som nämndeman blev pappa ofta tagen av de åtalades sociala situation.
Jag hade hoppats få några år då jag haft mer tid att umgås
med pappa. Han ställde upp i alla lägen. Körde, skjutsade och passade uppå mig
och min syster. Och mina barn. Suzanne och jag hade inte fått ihop våra liv om
inte farmor och farfar funnits. Som tog barnen var och varannan helg. Min Jacob
var min fars ögonsten. Och han kunde ibland nå fram till honom när jag inte
kunde det under Jacobs ” värsta ” år.
Min far och mor flyttade alldeles för sent ifrån huset där
pappa slängde radion i leran 1968. Pappa började se dåligt. Och mamma nästan
döv. Blev så stolta över mina föräldrar som köpte sin helt nya första bil när
de fyllt 85. Pappa fick skrika till mamma när backvarnaren tjöt! Och mamma
klarade galant automatväxel. Men pappa fick aldrig köra bilen. När de var 80
körde pappa i diket i rätt hög fart. Bilen rullade runt. Den gamla Volvo 740
var som en stridsvagn. Bilen bärjades på rätt köl och pappa och mamma körde
vidare.
De sista åren såg pappa sämre och sämre. SmP som talbok. Han
slutade klippa om mig från tidningar. Har annars ett par tjocka pärmar från
varje år från 1973 till 2008 tror jag. De var stolta över mig, Men oroliga för
allt. Och pappa hade blivit stolt över valet. Det var som tusan, vem kunde
trott det, skulle han ha sagt.
Jag har gått som i trance från maj till nu. Pappa in på
lasarettet i mitten på april. Bodde nästan där. Pappa dog den 2 maj. Jag hade
lyckan att vara där när han dog. Det jävligaste var att han visste att det
skulle ta slut. En fin begravning 17 maj.
Går fortfarande i trance. Val, efter val, ovisshet. Man tror att man är
viktigare än vad man är. Jag är egentligen ingenting jämfört med min far. Som
kunde allt.
Jag sitter med hans vigselring på fingret. Skall förminskas
och ges till Jacob. Som inte alls är smal. Och pappas mörka glasögon ser på mig
i bokhyllan.
Ingen som retar min lilla fru genom att kalla henne lilla
Märta och frågar vad mexikaner åstadkommit. Som överlevt mina livskriser som
tagit något år av live varje gång.
Pappa lärde mig en sak bokstavligt och bildligt. Hur en
slipsten skall dras. Jag kunde dra slipstenen åt honom. Jag kan slå med lie.
Men är annars kass på det mesta. En av få källor till missnöje från min sida.
Att jag inte fick alla hans talanger.
När jag fyllde fyra hade han snickrat en röd vagn som jag
kunde dra och åka i. Och när jag fyllde sju fick jag gigantiska järnvägsslingor
på ett jättelik bräda. Märklin. Hela samhällen, olika tåg, spår, signaler och
växlar. Pappa var ju teleingenjör eller signalare.
Trots allt. De hade ett bra liv. Och jag skapade en del
onödiga bekymmer för dem genom brist på förnöjsamhet. Förnöjsamheten måste
återvinnas.
Efter pappas bortgång har det kommit fram många till mig på
stan och berättat hur social och hjälpsam pappa var. Pappa satte andra före sig
själv. Hela tiden. Som min syster sa, ordet jag existerade inte för honom.
Får väl fortsätta i trance så inte tomheten tar över. Det går dock inte en dag utan jag tänker på
pappa. Hur skulle han ha gjort? Och jag
har ju ingen att fråga!
Dessa ostrukturerade tankar kom på pränt sita lördagen i
September 2014. Knåpade minst en timme vilket är lång tid för min oroliga
själ!
Bo Frank
Växjö 20140927
