Jag kom dit på eftermiddagen den elfte december 2013. Det f
d gamla ålderdomshemmet numera ett särskilt boende, var beläget vid ån. På
andra sidan låg kyrkogården och kyrkan.
Några kommunpampar på 50-talet hade fått snilleblixten att lägga hemmet
vid kyrkan för att det skulle vara nära för de boende att besöka såväl
kyrkogård som kyrka. Hur namnet kommit till, som för mig förerfaller vara
makabert, har jag inte blivit informerad om.
Jag parkerade vid den fina entrén. En präktig julgran stod i
den lilla rundcirkeln utan för det som måste vara huvudingången. Vid sidan av
dörren stod ett par unga flickor och rökte. Jag sa hej. Den ena flickan
besvarade glatt min hälsning och den andra vände bort blicken. Jag gick in
genom den fina inglasade entrén. På ena dörren stod det. Förbud mot husdjur och
snittblommor. Jag gick in. Och kom in en
fräsch och nyrenoverad korridor. Inte en människa syntes till och inte en enda
vägvisare som talade om var de olika funktionerna fanns. Och det luktade
ofräscht och såg ostädat ut i denna fina korridor. Jag gick korridoren fram och
såg surrealistiska bilder. Då kom en dam i blå rock. Jag presenterade mig och frågade efter
föreståndaren. Och förklarade att jag gärna ville se mig runt om det gick bra. Damen presenterade sig inte, men det stod
Karin på en namnbricka. Hon är inte här, sa Karin. Men var finns hon då, frågade
jag? Det vet jag inte sa, Karin. Hon kommer bara ibland, hon är chef för
hemtjänsten också. Har förestånaren något namn, frågade jag vänligt. Hon heter
Eva Assarsson , sa Karin.
För att göra en lång historia kort visade sig att det inte heller
fanns någon ställföreträdande föreståndare. Men om jag bara ville sitta ner ett
tag så skulle Karin hämta en sjuksköterska som fanns någonstans. Vi har egentligen fikasrast nu, sa
Karin. Efter ett tag kom en kvinna med
mörkt hår som såg stressad ut. Hon presenteda sig som Lisbeth,
sjuksköterska. Jag kom lite olägligt, sa
Lisbeth vänligt. Kunde jag komma tillbaka i morgon förmiddag, så vore det
bättre. Jag skall göra vad jag kan för att någon av våra chefer skall vara här.
Vi har det lite stressigt och är ständigt underbemannade. Jag förstår, sa jag
och tackade för hjälpen.
Jag var tillbaka vid 10-tiden dagen därpå. I entrén var det
tomt. Jag högg första bästa personal som gick förbi och frågade efter
föreståndaren. En ung kille. Ursäkta sa han, men jag inte vem det är, jag har
bara jobbat här en månad. Jag frågade efter Karin. Hon är nog ledig idag,
svarade den unge mannen.
Kvart över tio kom en medelålders kvinna in genom
entrén. Jag förstod att det måste vara
hon. Jag presenterade mig. Eva, sa Eva. Inte ett dugg mer. Och inte förlåt att
jag är sen. Jag frågade Eva om hon hade något efternamn och vilken funktion hon
hade. Jaså, sa inte Lisbeth det, sa Eva.
Vi gick in i en av de nyrenoverade korridorerna. Ingen i personal
en vi mötte hälsade var sig på Eva eller mig. Vi kom in i ett
allrum/matsal. Det var dukat till
förmiddagsfika. På bordet fanns inte en
enda duk. Kaffekopparna var framsatta lite
huller om buller. Några äldre damer satt
vid ett småbord och läte en tidning med varsitt förstoringsglas. Det var tyst,
alldeles tyst. Vi gick in i personalrummet.
Där satt några i personalen. En mobil ringde till och en kvinna skyndade
sig upp. Ingen av medarbetarna verkade
ta minsta notis om att Eva eller jag kommit in i rummet. Så förklarade Eva sitt ärende. En kvinna hävdade att det var olämpligt att
komma just när de äldre skulle fika. Jag frågade om det kanske gick att prata
med någon som brukade fika på sitt rum?
Till slut blev jag lotsad till Alma. Är det i B-korridoren,
frågade Eva osäkert. Det var i B-korridoren. Alma Sandberg stod det på dörren.
Eva knackade. Knackade en gång till och gick in. I en fåtölj halvslumrade en
kvinna. Hon tittade snabbt upp. Oj, är det redan fika, sa hon med en röst som
lärt pigg. Vem är du, frågade hon Eva. Eva förklarade vem hon var och om vi
fick titta in. På bordet var fruktostbrickan inte utburen en halv smörgås låg
kvar, direkt på brickan. Och i fönstret
stod en nedvissnad Azalea. Rummet såg
inte städat ut och i den toaletten låg det diverse hygienartiklar slängda. Alma
kvicknade till och blev pratsam. Jag frågade Eva om jag kunde byta några ord
med Alma. Det gick bra sa Eva och markerade sin vilja att närvara genom att
helt sonika dra ut en stol och sätta sig.
Jag frågade då lite retligt, det måste jag medge, hur Eva såg på
fruktostbrickan, Azalean och ett det såg ostädat ut. Eva började prata om
personalomsättning, bristande resurser och viss ovänskap i en personalgrupp.
Alma sa att hon kvällen innan bett kvällspersonalen lägga
fram en blus och ett par byxor som hon skulle ha som idag. Hon hade då fått
svaret att det skulle dagpersonalen göra. Och att hon fått vänta i tre dagar
innan hon fått nytt batteri i sin radio. F ö ansåg Alma att personalen borde
lära sig att lägga upp mat så den såg lite aptitlig ut. Att tidningen bara innehöll elände, kan jag
inte lasta personalen för, sa Alma och det glittrade till i hennes ögon. Men visst, sa Alma, jag hade inte kunnat bo
kvar hemma. Och det är mindre ensamt här.
Jag tackade för mig
och gick ut. Eva kom i släptåg. Det serverades förmiddagsfika. Vi ett bord satt
sex äldre och två från personalen. Det
var knäpp tyst vid bordet. När jag gick ut såg jag samma två unga damer stå och
röka utanför entrén som dagen innan. Jag
tackade Eva före hennes tid och hon såg lättad ut när jag gick min väg.
Dagen efter ringde jag till omsorgschefen i X-stad och
frågade om vilken personalstyrka de hade i de
båda boendena. Jag fick det svar jag förväntat mig. Att det
berodde på den s k vårdtyngden och som i princip hade samma omfattning på de
båda ställena.
Berättat för Bo Frank.
Växjö 20131227
Bo Frank
