Åt frukost när vi kom till stranden. Där fanns knappt några
turister mer än äldre svenska man som vi gick förbi på strandpromenaden. Han
kände tydligen ägaren på av hotell Anno i Stockholm och skulle imponera på en
kvinna han promenerade tillsammans med! Och pratade om hur politikerna i
Stockholm hanterade ombyggnaden av slussen-
På stranden nästan bara infödingar där alla kände varandra.
Många generationer badade och stojade. Det skreks som i den värsta Fellinifilm.
Om man nästan längtade genast efter ett manus av Bergman där allt följer sin
ritual. Vi kom på att vi nog bor i Ventemiglia nästa gång vi har ärenden åt
detta hållet. För utforska nya små italienska byar. Jag har varit så många
gånger runt Nice. Alla gånger oplanerat. Av en slump. Första gången 1973. Den
berättelsen finns att läsa på nätet under Memorias publikationer tror jag.
Ventimiglia har den udda charmen som man inte kan sätta fingret på. Möjligen är
chosefritt ordet! Efter att ha pressat för länge i solen gick vi till
korvkiosken och köpte pizza och öl. Lyckades så somna ett tag bland
klapperstenarna.
På vägen till stationen kollade vi på affärer. Var som
vanligt nära att köpa skor. Och hustrun har nog redan köpt sin ranson. Men sånt
kan man aldrig veta. Den sortens logik anar jag men kan ej fult ut förklara.
Jag å andra sidan köper på mig en massa Beatlesprylar som jag inte behöver.
Dock ej en enda sådan pryl på denna resa. Besynnerligt!
Tåget hem. Svensk punktlighet stavas numera fransk eller
italiensk. I Nice några grader svalare idag. Bara 29. Hem i morgon. Jobbet
några dagar. Så sommarledighet i Blekinge i kanske tre veckor. Men man kan
aldrig veta vad som bara händer
Nice 20130710
Bo Frank
