Julia

Julia var snygg. Riktigt snygg. Glad, vänlig och artig. Hälsade fint på alla. Och snyggt klädd. Även för att jobba på bank! Julia hade gröna ögon, mörkbrunt halvlångt hår som var ett enda stort burr! Kurvig och såg vältränad ut. Ganska lång.

Ronnie Sandstedt hade provanställt henne på banken några månader innan sin pensionering. RS hade god personkänndom. Som en bankchef skall ha. Han var alltid intresserad av mervärde till banken. Julia hade sommarjobbat på banken sommaren innan. Läste ekonomi på Universitetet i Umeå. Och gillade Umeå och ville gärna stanna kvar. Hennes kille, Jonas, läste språk. Detta var på den tiden då bankerna fortfarande kunde förmedla kontanter i kundtjänsten. Och denna episod tilldrog sig faktiskt i Swedbank hösten 2005. Det skall också sägas att Julia kom från Bosnien. Hon hade bott i Sverige i bara sex år och hade bara en lätt brytning kvar. De flesta bosnier som kom långt tidigare och har verkligen gjort bra ifrån sig i Sverige.
 

Julia hade den olycksaliga egenheten att många män tog dubbla och tredubbla nummerlappar för att träffa henne, eller rättare sagt att få komma fram till hennes kassa. Även gamla damer gillade Julia. Hon var artig, förtroendefull och ville alltid väl. Genom sitt vinnande sätt hade Sandstedt noterat att Julia var ett ess på att sälja in tilläggstjänster. Och en bank lever ju på alla marginaler. Det är bara så.

Personalen på banken uppskattade sin nya kollega. I alla fall i fikarummet på banken. Men sanningen var att hälften av alla kvinnor hatade Julia. Och två av gruppcheferna.

 

     1.       Hon var smart och snygg.
     2.       Hon drog de manliga kollegornas blickar till sig. 
     3.       Julia var en duktig säljare..

Många kvinnor gillade dock Julia. Hon förde in något nytt i banken. Hon drog nya kunder. Pratad fyra språk och var allmänt glad. Allt gick sin gilla gång. Men så hände det. Mardrömmen började för Julia.

Ronnie Sandstedt slutade och gick i pension. Efter Ronnie kom en ung kvinna från Göteborg. Fast förmodligen med sämre omdöme! Julia märkte hennes kyla från första stund. Julia förstod att det inte skulle bli lätt!

Efter en vecka kom det in en kund. En av de få kunder som Julia inte klarade. Och det vill inte säga lite. Kvinnan som kunde vara drygt 45 år kom in med sina två skrikande barn. Hon skulle bara plocka ut 10 000 kronor i kontanter. Du skall ge mig dem i tusenlappar, nästan skrek hon. Om du förstår svenska, tillade hon. Julia tittade upp på damen och log. Inga problem sa hon. Kvinnan skrek åt barnen och tuggade samtidigt häftigt på sitt tuggummi. Käften ungjävel, skrek kvinnan åt sonen. Julia blev lite störd, men log. Varsågod. Hon kontrollräknade två gånger framför kvinnan de tio tusenlapparna. Jag skall räkna själv skrek kvinnan och slet åt sig sedlarna. Hon vände sig halvt om. Snabbt som bara den började hon räkna. Med en snabb rörelse, som verkade riktigt inövad drog hon ner en sedel i sin behå. Hon vände sig genast om. Försöker du lura mig! Du kan knappt prata svenska, så kan du förmodligen inte räkna!!

Julia blev alldeles ifrån sig. Jag gav dig rätt belopp, sa hon vänligt. Kvinnan började gasta. En annan kund som jobbade på försökringskassan kände igen kvinnan som en av deras värsta rättshaverister. Men sa inget. Utan gick bara tyst ut!

Julia kallade på kontorschefen. Det slutade med att de gick in till bolånerummet. Julia, chefen, kvinnan och hennes ylande barn som samtidigt så kuvade ut. Det slutade med att chefen förslog att kvinna och barnen skulle sitta kvar en minut medan chefen och Julia bytte ett ord utanför rummet. Chefen, som hette Lisbeth Petterson, tittade på Julia. Kvinnan är trots allt en av våra bonuskunder i banken och hennes man har hela sitt företags affärer här. Jag hoppas du känner till det, tillade chefen. Ja visst vet jag det. Bengt är en jättetrevlig man, fortsatte Julia. Det handlar inte om trevlighet, fortsatte Lisbeth. Jag föreslår att du säger att du kanske i all stress har gjort fel o betalar ut en tusenlapp! Aldrig, sa Julia. Då stämmer inte kassan! Räkna den skall du få se!? Det handlar inte om rätt eller fel, fortsatte chefen. Det handlar om Goodwill för banken! Jag betalar inte ut, sa Julia.

OK, sa chefen. Som du vill. Chefen gick ut till kvinnan. Du kommer att tillgodoräknas den felande tusenlappen på ditt konto. Vi ber om ursäkt. Det kommer en avi till dig som bekräftar beloppet. Jaha, skrek kvinnan. Om inte den här människan får sluta så skall jag se till så att Bengt och Bengt&Co byter bank! ADJÖ, röt hon, Barnen snörvlade ut i släptåg med kvinnan!

Du kan stänga ner och gå hem, sa Lisbeth till Julia. Vi ses i morgon på mitt rum vid 9.

Lisbet kallade ledningsgruppen. Två kvinnor och två män. Lisbeth redogjorde för vad som hänt. Efter 40 minuters häftig diskussion kom utslaget.  Ivar som jobbar på banken i 39 kunde inte erinra sig att de någonsin haft en sådan diskusson. 

Männen var för Julia och kvinnorna emot.

Julia kom till Lisbeth exakt på utsatt tid. Din provanställning kommer inte att förlängas, sa Listbeth. Du får sluta idag och får lön för två månader och ett neutralt intyg som säger att vi p g a övertalighet inte kunnat förlänga din provanställning!

Men detta är ju helt sjukt, sa Julia. Jag har inte gjort fel! Inte något fel. Kollade ni inte kassan?

Det är färdigpratat, sa Lisbeth och reste sig. Adjö!

Julia hämtade sina saker. Gick bara rakt ut som i trance. På vägen ut mötte hon Ronnie. Hej Jullia, sa Ronnie. Va roligt att se bankens stolthet!

Denna behärskade Julia började storgråta och sprang bara rakt ut…..

Blekinge 20130721

Bo Frank

PS Allt i detta är helt sant. På heder och samvete. Fast på ett annat sätt. Men sant är det. På heder och samvete DS