Så kände väl en och annan igår.
Besynnerligt men alls inte underligt, sa på sin tid den rödrävhårige värdshusvärden och Hwadköpings starke man, Harald Hilding Markurell.
Det som hände igår i regionen anade jag samma dag som Mikael Johansson meddelade att han hoppade av. Och det märkliga är hur detta hållits inom en allt större krets innan det blev officiellt. I en tid då sociala media, som jag ej är en del av, kokar dygnet runt. Vad som har hänt har ju traditionella media speglat. Varför? Lär väl dröja.
För den som är i en politiskt bubbla är detta stort. Men det är det inte egentligen. En vanlig medborgare kan inte peka på tre skillnader mellan m och s i den s k regionpolitiken. Eller mellan andra partier. Alla vill samma sak och ingen vill ändra skatten. Jag som är insatt ser egentligen ingen skillnad heller i det stora. Mer än att s där man är i oppositon vill att allt skall vara gratis, tills man kommer till makten. Den politiska retoriken lever sitt eget liv. Offentligt finansierad vård till alla, är s retoriska övertag. Ingen är ju lika lite emot detta som dåligt väder.
Har varit ansvariga för många koalitioner och styrt Växjö under lång tid. Lärt mig tålamod som jag eljest inte har. Och att det är ett jäkla dividerande hit och dit. Och att varje partis självbild är att man är jordaxeln som andra har att förhålla sig till. Sen vet alla. Personkemi är lika viktigt som sakfrågor på det lokala planet.
När jag åkte mycket och tog emot många utländska delegationer brukade jag förenkla Sverigebilden.
Det finns åtta socialdemokratiska partier i Sveige. Den enda egentliga skiljelinjen är synen på flyktingmottagande. Där sd fått m och s att vakna. Flyktingpolitiken har ju delvis gjort att Sverige havererat genom att m och s varit i klorna på mindre partier i olika koalitioner.
Hatten av för Henrietta och Ida. Och för Oliver.
Och jag fattar hur jäkla tungt det är att bli avhängd. Hände 2022 i Växjö.
Bo Frank
20240409
