Vi lärde känna varandra som unga politiker i Växjö och var goda vänner i över 40 år. Under 25 års tid var vi alliansens radarpar i Växjö.
Gunnar var också min förste ordförande när jag var en ung socionompraktikant på socialförvaltningen i Växjö. Gunnar var redan då Sveriges yngste? socialnämnds ordförande. Det var med bävan som även jag föredrog ärenden för ordförande och arbetsutskott. Vi umgicks privat utanför jobb och politik. Vi hade roligt ihop. Festade, dejtade flickor och spelade kort. Samtidigt som det fanns en naturlig rivalitet oss emellan. Vi tillhörde ju ändå olika partier. Och ville mycket. Trots min bakgrund var Gunnar mer inriktad på det sociala och jag på miljö. Gunnars genuina intresse för omsorgsfrågor varade livet ut. När vi tillsammans fick ansvaret för att leda kommunen efter valet 1991 var Gunnar ovärderlig. Och det fortsatte i princip fram till slutet. Vi var lika och olika. Gunnar tänkte efter, analyserade, envis och var en jäkel på siffror och med en hästs minne. Jag sköt från höften och ville bara får det gjort. Gunnar sa en gång, "jag tar gärna ett extra arbetsmöte och Bosse tar gärna en extra presskonferens". Gunnar hade koll på nästan allt, jag hade noll koll på detaljer och vara mest intresserad av vart vi skulle. Gunnar var en skicklig förhandlare när jag var för otålig. Han fick ta många kniviga frågor. Han slet och jobbade. Sparade inte på sig. Hade som jag svårt att tacka nej till att åka på ett möte eller sitta med i någon styrelse. Gunnar hade två stora intressen. Familjen och politiken. I Uråsa fanns rötterna, tryggheten och den växande familjen. Ibland brakade vi ihop. Oftast jag som slängde i dörrarna med den konsekvensen att jag fick närma mig Gunnar igen.
Gunnars roll för tillkomsten av Arenastaden var av stor betydelse. Jag insåg att jag saknade tålamod för detta gigantiska arbete som stundade. Och Gunnar var lite mer sund skeptisk till projektet. Jag bad Gunnar vara den som var politisk ansvarig för Arenastaden. Och det var rätt man på rätt plats. Det blev inget hastverk men det gick ändå snabbt sett ur ett nationellt perspektiv. Gunnar skötte detta med den äran. Politiker i Växjö har alltid rest mycket. Och det blev ett socialt kitt som de flesta andra kommuner saknar. Det var sällan som Gunnar lämnade återbud. Inte ens när Gunnar hälsa började svikta sparade han på sig. Att arbete och slita fanns i generna. Ett annat kitt var Kulturföreningen K6. Sex kommunalråd eller före detta kommunalråd som spelade poker fyra gånger om året under 25 års tid. Vi började söndag klockan 15.00 och höll som längst på till 03.00. God mat och dito drycker i varandras hem. I början rökte vi alla nästintill konstant. Politiker rökte mer än genomsnittet. Men så la vi av med rökandet en efter en.
Gunnar vek sällan eller aldrig ner sig. Inte ens för ohälsan som tilltog. Där det flesta människor hade
kroknat la Gunnar in en extra växel. Även efter avgången som kommunalråd hade Gunnar full kunskap om vad som hände i kommunen och i politiken. Minnet och förståndet var intakt än i det sista. Några av de uppdrag Gunnar hade kvar vara som fullmäktigeledamot och som ledamot av flygplatsbolagets styrelse. Vid sidan av mig var Gunnar den som suttit längst i fullmäktige. Och han missade sällan eller aldrig ett möte på flygplatsen.
Utmärkande för Gunnar Elm var att han aldrig klagade på sina krämpor. Och vi andra klagade för småsaker. Något att tänka på. Det går inte att med några enkla rader sammanfatta mer än 40 års vänskap. Det blev ofta som Gunnar ville. Och när det var dags, i helgen, så lämnade han det jordiska, hemma i Uråsa. Omgiven av sin underbara familj. Det är ingen överdrift att säga att jag inte klarat mitt utan Gunnar. Och det är jag evigt tacksam för. Gunnar är en viktig del av Växjö som en av landets ledande kommuner.
Våra tankar går till Ann-Kristin och till familjen.
Växjö 20170313
Bo Frank
