Det kändes så. En fullsatt Rigoletto i Stockholm. Och samma föreställning gick nog på några "simplare" biografer i Stockholm. Världspremiär för Eight Days A Week. Runt om på vår enda jord.
Senaste filmen om Beatles med inriktning på turnerandet mellan 1962 och 1966. Och en del, även för mig, nytt material.
Det hela inleddes med en timme, live, utanför premiärbiografen i London. Där gled den oerhört vackra mexikanskan Olivia Harrison upp på den helblå Beatlesgången, änka efter George. Så kom Yoko Ono i elegant förpackning. De båda intervjuades och Ono var ovanligt klar och konkret. Den ena kändisen efter den andra dök upp. Giles Martin, sonen till George Martin, var porträttlik far. Har fortsatt pappans verk med att trolla med Beatlesljud. I nya filmen. Så kom sir Paul o Ringo. I var sin svart limo. Glada, skämtande och med utseendena i behåll. Det kändes som om jag var där. Och nästan kunde ta sir Paul i hand.
Så började filmen. Så bra som jag förväntat mig. Varken bättre eller sämre. Kanske inte i klass med George Scorseses film om George Harrison. Men stark. En ny kommentar från John Lennon som jag varken hört eller läst tidigare. " Vi slet som en politiker, 24 timmar om dygnet". De klarade 6 år av turnerande innan George vägrade fortsätta. Och filmen skildrade vad som hände. Beatles blev trötta på Beatles. Paul McCartney förvandlade Beatles till St Peppers Lonley Hearts Club Band. Och det bandet har ännu inte överträffats och kommer aldrig att överträffas....
Bonus på filmen var en halvtimme från konserten från Shea Stadium i New York 1965.
Tumlade ut från bion efter tre och en halv timme. Nykter, men berusad på intryck. The long and Winding road tillbaka till Söder. Till fots.
Den som inte vill lägga några pengar på nöjen. Stå i Götgatsbacken mellan 17 - 19 och se alla vackra människor som cyklar hem från innerstan. I stora klungor. Välklädda i alla sorts kreationer. Unga, gamla, svarta och vita. Och bara lite solbrända. De största kulturskillnaderna i Sverige är mellan detta och Maxi i Ronneby.
Älskar Söder i Stockholm. Skulle kunna tänka mig att bo här. Liksom i Växjö, Karlshamn, Helsingborg eller någon liten kuststad i Skåne. Eller på Öland. Lite off, dock.
Funderar på att belysa detta genom att skriva 365 Sverigebilder. Får se vad det blir av alla mina fantasier.
I morgon. Några möten. Inte så spännande.
Jag har politiken att tacka för mycket av det jag fått uppleva. Men ytterst ett stöd från alla Växjöbor som givit mig förtroende under lång tid. Och också under tider jag inte mått så bra.
Bo Frank
PS SmP:s recension idag av Beatlesfilmen var ingen höjdare. Däremot bra recensioner i Stockholmstidningarna. DS
Stockholm 2016160011
