Mamma gick bort igår vid lunchtid. Vi var där på Evelid. Bättre ställe att tillbringa sina sista dagar finns kanske inte.
I somras fick mamma hemtjänst för att fixa detta med all hålla reda på tabletter morgon och kväll. Vi/mamma skulle med facit i efterhand ansökt om s k särskilt boende genast. Med tanke på mammas extremt dåliga hörsel och syn och tilltagande förvirring. Om hemtjänsten är bra eller ej beror som alla säkert kan räkna ut på personalen. Sanningen är att en arbetsgivare idag anställer i princip de man får tag på. Det är ett slitjobb. Och erfarenheten och empatin är avgörande. Den fungerade i huvudsak bra. Men ogillar starkt telefontider till handläggare. Jag hade som kommunens högst ansvarige telefontid dygnet runt.
Hemtjänsten trappades efterhand upp. Spionerade inte på folk. Men gjorde den iakttagelsen igen att det mesta fungerade bra. Sen finns det sådana som har valt fel yrken, men det finns i alla branscher.
Vaken distriktsläkare ordnade remiss till hjärnröntgen. Dock ganska lång väntetid tills kommunens sjuksköterska ordnade på eget bevåg en snabbare tid. Från röntgen till akuten. Tyckte dock att en person, snart 94, inte skall behöva vänta sex timmar på att komma till vårdavdelning. En del tar akuten för ingenting..... Ett växande problem......
Vårdavdelning. Fem dagar. Vi fick beskedet att det inte var jättelångt kvar. Till Evelid. Beundrar den omsorg som personalen gav där. Inte ens om jag försöker kan jag hitta nåt fel. Omvårdnad i topp. Bemötande i topp. Bra mat. Vi som anhöriga kände oss alltid välkomna.
Mamma fick diagnos att det inte var långt kvar. Trots detta ringde en kommunal handläggare rätt okänsligt och sa att det fanns plats på särskilt boende. Avvisade detta bestämt.
Har på sistone av andra anledningar besökt olika s k särskilda boenden. Kommunala och privata. De håller hög klass.
Det finns ett och annat systemfel inom omsorgen. Och många undersköterskor, som är de som gör jobbet, berättar om osynliga chefer och brist på uppskattning. Inte över allt, men allt för ofta. Jag har alltid trott på Management by Walking Around.
Omsorgen är utsatt för misstänkliggörande. Sossar som bara pratar om hur illa det är. Jag kommer ihåg missnöjet när Elsa Jönsson var ordförande i omsorgsnämnden. Förmodligen varken sämre eller bättre än idag. Och det dyker upp s k enskilda fall där omsorgen av sekretess inte kan eller får berätta hur det egentligen är. Så finns det rena fel som begås, men som inte alltid kommer upp till ytan.
Vet nu också mer än väl hur lätt det är för en anhörig att ta ut sin frustration och egna tillkortakommanden. Gäller en del föräldrar i skolan, samma fenomen.
I den bästa av alla världar hade mamma fått vara med oss på Vida på Öland igår och lyssna på Adolphson och Falk. Min omtänksamma syster tog detta initiativ för länge sedan.....
Men det var hon säkert på sitt sätt.
Tack till alla goda människor som sliter i vardagen......det finns alltid någon som ser och hör.....
Bo Frank
Växjö 20191222
