Jag har aldrig känt UHV personligen. Vi har träffats i officiella sammanhang under årens lopp. På residenset, ofta på utställningar och faktiskt på järnvägsstationen i Alvesta för ett tag sedan. Det gick inte att missa denna färgstarka konstnär och UHV kände också igen mig, ett kommunalgrått kommunalråd.
Dessa livsbejakande färger, kompositioner. Trots min ormfobi. Naivism. Realism. Svensk popkonst. Botaniserar på ett område som inte är mitt. Att se alla dessa former som inte borde vara möjliga. Ingen har gett bort fler Open minds som officiell gåva! I Sverige! Från Växjö kommun. Stora och små. Under alla dessa år.
UHV gjorde glaskonsten känd. Och dessa kompositioner. Brickor, mönster, tyger - de bara översvämmade oss och vi blev lyckliga. Så nära en svensk Andy Warhol man kan komma. Och som konstnär och kvinna. UHV lyste som en fyrbåk i de mörka småländska skogarna. Genom sin person och sitt skapande.
Kan lätt förlora mig i ord. Men det blir inte bättre än så hår.
Redan 1992 köpte jag denna " pjäs" som är uniqe. Finns bara denna. Den är satt, tung. Tog fram den på köksbordet i dagsljus och nu när det skymmer. Den vinröda färgen påminner mig om den Citroën CV2 som jag alltid velat ha, men som jag aldrig köpt.
( Jan Myrdal skrev, rann oljan ut tryckte man bara ner 8 kilo bananer, så gick den en bit till )
Bilder. Den enda av sitt slag, i dagsljus och i kväll, nu. En annan bild. Paret Vallien tillsammans.
Mina tankar går ut i kosmos och familjen måste känna ljus från hela planeten som bara strömmar tillbaka. UHV lever kvar i allt det vackra som skapats.
Bo Frank
20180322
