Skärmarna matas med kurvor och diagram. Det piper från
monitorerna och det pyser från madrasserna. De överlevande och de döende
övervakas av maskiner, vakande systrar och enligt mina föräldrar generations
synsätt, ”allsmäktiga” läkare. Vårdpersonalen
är professionell. Utan tvekan. Men jag
irriteras över att några i personalen prata om och inte med de svårt
sjuka. Det ökar bara utsattheten, förtvivlan och dödsångesten hos min far.
Allt diarieförs. Eller journalförs, som det heter inom
vården. Någon undersköterska blixtrar till med en social talang som kan vända
en slocknande livskurva. Andra är tyngda av rutin och vetskapen om att man inte
kan lura döden. Men lika förtroendeingivande. Några läkare arbetar som Platon. Söker
dialogens form för att tillvara ta kompetensen hos sjuksköterskor och
undersköterskor. Andra ger korta order. För att imponera? På vem? Eller för att
dölja egen osäkerhet? Jag är jävligt bra på att läsa av stämningar. Många
missbedömer mig på den punkten.
Jag kommer fem i sju. Vårdpersonal på väg in till
avdelningen vägrar släppa in mig. De är inte i tjänst förrän fem minuter
senare. Jag får vackert stanna utanför dörren och ringa på klockan och förklara
mitt ärende. Att besöka min svårt sjuke far. Väl inne blir jag väl
omhändertagen. Jag blir tillfrågad om kaffe. Man buffar, vrider och vänder på
min far. Allt för att söka bästa läge för den slocknande kroppen. Två steg
framåt och ett tillbaka. Jag blir upprymd. Dagen efter två steg tillbaka och
ett halvt steg framåt. Förtvivlan. Bedömer läkarna som skickliga. Men inte ens
en skicklig läkare kan upphäva naturens lagar.
Man prövar allt. Jag är inte den pessimist jag borde vara.
Jag går omkring utanför sjukhuset för att få luft. Stöter på
en chefredaktör på sin vespa eller vad det är. Först en timme senare kom jag
ihåg mötet. Måste framstått som helt förvirad!
Min hustru ser mig som en skuggfigur. Jobbet är bara ett
jävla skämt. Vem fan behövs på jobbet och vem tror att man är viktig när pappas
livsljus håller på att slockna? Och varför har jag haft så förbaskat bråttom
när vi träffats? Har hellre kampanjat en timme till! Så jävla sjukt! Jag är
helt borta och går på reserven.
Jag ringer på igen. För femtioelfte gången. Spritar
händerna. Som om det skulle ge mig pappa åter!
Ny personal, nya läkare. Pappa är klar i knoppen. Fattar att
det håller på att ta slut. Håller masken bokstavligt och bildligt. Byter
syrgasmasker. Fler slangar till den allt tunnare koppen. Det hänger säkert sju
påsar som droppar in. Minst två, där det droppar ut. Man ser skillnaden mer och
mer mellan de individer som arbetar på denna yttersta av avdelningar. En blick
från en koncentrerad IVA-sjuksköterska är inget man glömmer. Ansvar. Och
samtidigt kanske sjuka barn hemma?
Pappa ser dåligt, men hör desto bättre. Förmodligen mer
deprimerad än jag över tisslande och tasslande som andas att det går åt fel
håll. Som anhörig är man inte i stånd att anlägga synpunkter på det som
avhandlas i den moderna dödens väntrum. Inte om man är moderat kommunalråd som
aldrig får vara privat. Inte ens i den moderna dödens väntrum. Där det fälls
någon kommentarer som inte har med min fars tillstånd att göra. Inte ens i min
döende fars närhet får man vara en vanlig son som är orolig! På gott och ont. Det
gör ont. Har lärt mig att bli hårdhudad
när det behövs. Annars skulle man inte sova om natten. Men att aldrig få vara privat!?
De flesta tar i hand och presenterar sig. På IVA. På vanlig
vårdavdelning passerar en del personal förbi och stirrar i taket eller på
golvet på vanligt svenskt manér. Blyghet i kombination med brist på respekt?
Svenskar är inte artiga. Men vården är utan tvekan proffsig. På IVA är det maximal övervakning. Och det är
ju det som är IVA.
Dag läggs till dag. Vecka till vecka. På IVA skall man inte
stanna länge om man är gammal. Det är inget läkarvetenskapen kan göra något åt. Hur sätts lönen? Får den sociala talangen
som inger patient och anhörig välbefinnande mer betalt?
Sjukhusmaten. Pappa som alltid gillat god mat var imponerad
av maten. När han kunde äta. Men sysslolösheten? Och varför funderar t o m
vårdpersonal på varför det inte finns andningsmasker som sluter tätt när man
har några slangar under?
Hur kommunicerar man med den som är synskadad och inte kan
prata. Minn syster försökte med ett stort alfabet på ett blädderblock där pappa
kunde peka! Kampradsiftelsen, hallå, ett
uppslag!
Pappa sämre. Hastigt. Erfarna läkare och sköterskor antydde att det
kan gå snabbt. Från medvetande och ett fast handslag tog det tre kvart innan
denna fyrbåk slocknade. En man som kunde allt, förstod allt och som också
smärtsamt förstod att han inte kunde lura döden. Den person som jag beundrat
mest men inte alltid visade på detta. Men jag fick chansen, till slut.
Befriad från alla slangar och elände, förvandlade erfarna
händer min far till en vacker, äldre man. Den sista ångesten utbytt mot en evig
vila. Tända ljus och en vit platsros. Fint i det enkla.
Dagen efter. Nytt farväl. I den mycket påvra skrubb som
tydligen är ett litet minikapell. En vänlig diakon tog emot. I ett icke värdigt
rum.
En dag senare efter att detta långa och i huvudsak lyckliga
liv har släckts har inte någon nära anhörig perspektiv på det som hänt. Den
bästa vård i värden kan inte upphäva läkekonstens begränsningar och det faktum
att ett liv tar slut. Kvar finns en oändlig tomhet, sorg och saknad. Kanske
kommer ljusa minnen att besegra sorgen.
Min far fick den bästa tänkbara vård. Rätt säker på det. Liksom
de allra flesta är jag nöjd med vården och känner inte igen den nidbild som
tecknas i media.
Växjö 20140504
Bo Frank