fredag 27 december 2013

När orden tog slut

Han var sitt lands mest uppburna och välkända författare. Ingen stor författare som fanns med i förhandsrecensionerna om kommande nobelpris, ty därtill var han allt för populär för sin samtid. Men en lysande novellförfattare, essäist, levnadskonstnär och så närvarande i samhällslivet. Ni har säkert anat vem jag menar. CJA. Carl-Johan Annerius. Verksam i Portugal under snart 50 år. Hans far var från Växjö och hans mor var född i Rio.

Till saken. Vi har känt varandra hela livet. Det är inte säkert att jag hinner komma in på detta. Jag vill först slutföra min korta och kärnfulla berättelse om hur det kom sig att orden tog slut för denne man som var ordkonstens ekvilibrist.

Han var vid fyllda 70 år fortfarande en gigant som sågs såväl i litterära tidskrifter som i skvallerpressen varje vecka. Och ändå hade han inget skandalomsusat liv. Det hade Olivia satt stopp för. Han träffade Olivia under en föreläsning på University of San Diego redan 1980. Han var en gästprofessor i litteraturhistoria, i yngre medelåldern. Hon var en ung mexikanska i tjugoårsåldern. Han visste inget om henne då.  Han såg henne genast när han spanade in studenterna som tryckte sig mot de bakersta raderna i den ovala aulan på universitetet. Hon var smal och kurvig. En omöjlig kombination. Olivia var såg lidelsefull och korrekt ut på en och samma gång. En lika omöjlig kombination. Till yttermera visso var Olivia klädd med en kåpaliknande dräkt som förde tankarna till en nunna. Men på något sätt figursydd. Som kunde locka den mest kyska man till tankevindlingar som låg bortom det mänskliga förnuftet. Nåväl. Det var den eftermiddagsföreläsningen. Olivia kom fram efter föreläsningen. De pratade länge. Han var jetlegad. Lite ont i huvudet. Trött. Okoncentrerad efter att ha gett allt i denna föreläsning. Samma dag som han kom. Olivia ville förklara en ganska lång och för honom trivial sak om hennes farmor. Hans föreläsning om gestalter som litterära förebilder hade slagit an. Han bemödade sig om att inte se på henne från topp till tå. Hennes svarta ögon sökte hans något irrande blick. Hennes ögon var svåra att teckna. Kolbitar i ett harmoniskt ansikte. Kyska, förföriska, moderliga och gudomliga. Hon hade presenterat sig som Olivia Guido. Trots sin klara ansats om motsatsen hade han bjudit ut henne efter andra dagens föreläsning. Och det jävla samvetet. Hemma hade dottern Andrea opererats akut för blindtarmen. Hon hade ont i magen när han åkte. När han landade fick han besked om operationen. Blenda förebrådde honom alltid alla dessa resor. Men hade aldrig någonsin visat intresse för att åka med. Annat blev det med Olivia. Hon kände genast hans natur. Och släppte honom inte en millimeter. Med en imaginär machete inte bara under huvudkudden utan också i kökslådan. För diverse bruk.

Nåväl. I Portugal hade mannen med detta exotiska namn snabbt blivit känd. Han såg ut som en gentleman, med ett otidsenligt utseende. Det närmaste man kunde komma, med en nutida svensk måttstock, var Sven-Bertil Taube. Den ende nu levande gentemannen i ett land av hen, hemmapappor och osäkra könsidentiteter. Han behärskade alla genrer. Ömsint poesi, aforismer, berörande kortnoveller, essäer, komiska iakttagelser om människors utsatthet, gripande skildringar om människor på livets skuggsidor, någon enstakapolitisk urladdning och inte minst erotiska berättelser som var så sublima och oskyldiga så att kyrkan kunde ha dem som utgångspunkt för samtal om vardagsmoral och ett gott liv i Den heliges andens tjänst.
Det var Sjöboden grundlade hans aura. Denna svenska titel fick genast en portugisisk översättning som kom att heta Träskjulet vid havet. Denna helt sanslösa historia utspelades på Åland. Förmodligen någon gång på 70-talet. Jag misstänker att det var delvis självupplevt. Som så ofta med hans iakttagelser. Det var det ordet han själv använde när han beskrev sitt skrivande. Han använde aldrig ordet författarskap. Det var för tungt, pompöst och otidsenligt för honom. Även om han till sin natur var en konservativ person med stark spontanism och vissa anarkistiska ideal. Att ifrågasätta. Han ifrågasatte personligen allt utom monarkin. Den var för honom starkare än kyrkan, försvaret och alla dessa institutioner som bär upp det fria och pluralistiska samhället. Karl Popper var hans värn mot dumheten. Aristoteles kändes tryggare än Platon.
Jag förlorar mig igen. Och alla dessa flaskor Portvin som lyfte mig till förklaringens berg och samtidigt förgrumlade mitt samvete nu när jag skall skriva om min bästa vän. Carl-Johan.

Sjöboden. Det var den svenska titeln. Nästan alla hade läst denna erotiska novell skriven av en 22-årig yngling. Fast själva handlingen, den framstod som mer eller mindre självupplevd, måste utspelat sig när ha var betydligt yngre. Novellen var så välskriven trots den enkla handlingen. Och vem som förförde vem, var en diskussion som ständigt pågick. Den lätt bedagade skönheten eller den nyfikne unge mannen? Ingen som läst novellen kunde missta sig på de dofter som blandades under detta dygn i skjulet vid havet. Båttjära, kaffe, könssafter, cigarettrök, hennes kryddstarka parfym, sjögräs och lite av fukt från ett hus som under långa tider stod ouppvärmt och som piskades av regn. Ett vanvettigt dygn av besatt närhet, åtrå och vanvettiga samtal om en gemensam framtid.

Jag vill än en gång understryka vad jag redan nämnt, för att ni skall förstå. CJA hade behärskat alla litterära stilar utom råa nutidsbetraktelser från städernas förorter. Han skrev finstämd poesi, kvicka anekdoter, djupa betraktelser om människors svagheter, samhällsessäer och gjorde också sällsynta politiska inlägg som sällan var partipolitik. För honom lät partierna lika. Och han röstade vid varje val på det parti som lovade minst och som stod för mest av ett klassiskt bildningsideal. Vore det sistnämnda helt avgörande skulle han överhuvudtaget inte rösta. CJA hade en mörk sida. Uppbrottet från familjen när han träffade Olivia. Och Olivia skulle aldrig försätta honom i samma situation en gång till.

När han försläste kunde han framstå som en febrig Raskolnikov, en döende Madame Bovary eller en en prins Hamlet alla sina kval. Han tog ut sig som en rockstjärna och föreläste med en sådan inlevelse att han helt gick upp i personen han skulle framställa. Plötsligt kunde han bara säga. Slut. Nu är jag slut. Paus en kvart. Efter pausen arbetade han igång sig igen. Han tålde inte om någon kom eller gick. Det hände att han bad någon vakta dörren så ingen kom in eller ut. Av ren omtänksamhet om oss som valt att vara med hela tiden, brukade han säga.

Jag kom upp till CJA en vecka efter det hänt. Det var inte han själv som ringde. Det var Olivia. Han bara sitter där, sa hon kort. Är han sjuk, undrade jag? Inte vad jag vet, hade hon svarat. I själva verket hade han varit döende varje dag i sin egen uppskruvade hypokondri. Jag frågade efter hand rutin. Som vanligt, hade hon svarat. Promenad, skrivande, lunch med ett glas Chablis, kort tupplur. Skrivande och ny promenad. Denna gång med Olivia. Och så alla dessa kvällsengagemang. Oftast i Lissabon eller på universitetet. Och resor. Alltid med Olivia vid sin sida. Som vakade på honom. Det hade tagit många år för honom att försonas med sina barn. Olivia hade varit som ett rött skynkeför flickorna. Med sonen hade det varit ett annorlunda. Som att bara acceptera ett faktum, precis på samma sätt som man förlorar en fotbollsmatch. Fast, visst. Ingen går en skiljsmässa utan skavanker i själen.

Några dagar senare ringde jag på dörren till lägenheten som låg på Calle Estelle. Oliva öppnade. Det var säkerligen att par år sedan vi sågs senast. Hon var fortfarande lika vacker. Olivia hade en brungrön enkel vardagsklänning från Desigual.  Han har bara suttit där i ett par veckor, sa Olivia. Vi gör alla våra dagliga göromål. Bortsett ifrån att han inte skriver. Och han tackar nej till alla nya åtaganden. Han säger bara att orden tagit slut. Men berättar inte varför. Han säger att det är för trivialt för att jag skall tro honom. Men säger att han skall komma på ett sätt att få tillbaka dem.


Så här långt kom jag för ett par veckor sedan. Har glömt bort min idé om varför orden tog slut. Fortsätter när jag kom på det. Vet att det var något självupplevt!

Bo Frank
Växjö 20131217