onsdag 28 augusti 2013

Libby

Hon var liten och rund. Fräknig och med burrigt hår. Och rökte som en skorsten. Hon var sjukligt ordningssam. Libby förtidspensionerades när hon var 55 av oklar anledning. Det påstods att hon inte kunde infoga sig en arbetsgemenskap. Libby bodde på Aprilvägen i Kortedala. Libbys dagar vara lika som bär. Sommar som vinter, vår om höst. P1 varpåslagen dygnet runt. Libby lyssnade på allt. Och kom ihåg det mesta av vad hon hörde. Hade hon haft någon att prata med hade hon kunnat vara hur berikande som helst. Men problemet var att hon på de jobb hon haft nästan pratat ihjäl folk. Och talat om för dem exakt hur det förhåller sig med saker och ting och vad den ene eller den andre borde göra. Libby var inte den som gick till media för att kalla sig för mobbad eller utfryst när hon till slut blivit utlöst. Men hade lätt kunnat framstå som ett offer på en grym arbetsmarknad.

Libby fann sig i sitt öde. Och de få personer som hon hade kontakt med var företrädesvis sådana som hon pratade med på telefon. Libby var aldrig elak. Alltid vänlig. Men alltid för vänlig. Översvallande vänlig. Ville så väl. Men sög sig fast som en blodigel på den som råkade komma i närheten.

Libbys dag bestod av tre huvudkomponenter. Om man bortsåg av från radiolyssnandet. Det var soprummet, korsorden och kaffedrickandet. Kaffebryggaren var påslagen nästintill lika ofta som radion – som alltid var påslagen. Libby sov i sjok. Det kunde vara närsomhelst på dygnet. Och hon kunde vara vaken hela natten och syssla med korsorden. Så var det soprummet. Soprummet var en liten modern tillbyggnad på innergården till det H-formade 50-talshuset.  Från sin lägenhet kunde Libby se alla som gick in i soprummet. Och hon spanade på soprummet från köksbordet där hon satt med sitt korsord. Hon spanade dygnets alla vakna timmar. Så fort personen lämnat soprummet var Libby där. Halva huset sa att Libby rotade i soporna och andra halvan var glad över att ha landets i särklass mest välstädade soprum.

Inne i soprummet luktade det hederlig grönsåpa som tog tankarna till ett finrum från 50-tale. Libby svabbade golvet och väggarna åtminstone sju till åtta gånger om dagen. I de gröna sopvagnarna var alla plastpåsar sorterade i färger och uppställda i rader. I ena vagnen var de sorterade på färger. I den andra vagnen var de sorterade efter vilken butik de kom ifrån. Konsum, Maxi, Ica, Citygross, ml, I vagnen med färgerna på soppåsarna kunde färgerna bildade ibland små mönster. Och alla soppåsarna som inte var rätt knutna blev korrekt knutna. Och öppnade?

Vagnarna med vita och gröna flaskor innehöll 100% vita eller färgade glasflaskor.

Libby godkände inte ens en dimmig olivoljeflaska i den vita vagnen. Vagnarna för papp var packade med en noggrannhet som förde tankarna till en tysk logistiker eller till något ännu värre Tidningsbuntarna var staplade i tre kategorier. GP, reklam och övriga tidningar och tidskrifter. Libby visste vilka kassar som innehöll National Geographic. Och dessa åtråvärda troféer gick inte till återvinning bland allt annat i pappersväg. I vagnarna för wellpapp och andra kartonger kunde man inte se hela kartonger. Allt var tillplattat.  Platsbackarna för lysrör, batterier och annat stod på exakt ställe.

På ena långväggen hängde Oscar II med stor familj. På en kortsida fanns en gammal inramad affisch i 70/100 föreställande Marlboro- mannen. Som ta oss till landet ”where the flavour is”. Vid det lilla handfatet hängde en välstruken liten kökshandduk i rött och vitt. Handfatet var skinande rent. Och en flaska Ldb- tvål stod prydligt på en liten hyla ovanför handfatet.

Libby visste vad hon hade att vänta i soprummet efter varje hyresgästs besök. Slarv eller ordning. Och det hände inte ofta att Libby inte hann besöka soprummet innan det att någon annan hyresgäst hann komma dit. Grannarna reagerade så olika när de såg Libby komma ångande. Några snörpte på munnen och andra utryckte glädje för ” allt du gör för oss”!

Polisen hade en speciell relation till Libby. Man viste dock inte när det var skarpt läge när Libby ringde och skulle anmäla något. Men ett par gånger hade hon med sitt spanande på soprummet sett både cykelstölder och ett par inbrott! Bland Libbys självpåtagna arbetsuppgifter ingick också att hålla ordning i trapphuset. Hon flyttade ständigt barnvagnar, rullatorer och cyklar.

Med fri tillgång till tidningar så fanns det gott om korsord. Lands eller Året Runts korsord kunde gå på en timme vardera att lösa. Lika naturligt som at andas var det att röka och dricka kaffe när den enda tomma rutan efter den andra fick en bokstav. Undantagsvis användes något synonymordbok.  Ibland kom några trisslotter i brevlådan som korsordsvinst.

Den jobbigaste tiden på året var strax efter Knut. Alla julgranarna. Det hjälpte inte att det gick ut neddelande om speciella containrar i kvarteret. En del skulle knöla ner dem i sopvagnarna. Eller såga dem i småbitar och lägga dem i platssäckar. Det blev oordning. Golvet klibbade av kåda. Libby städade och skurade kanske 20 gånger på en dag.

En dag i början på maj inträffade katastrofen. Det kom ett brev från fastighetsägaren, det kommunala bostadsbolaget. Och för säkerhets skull var brevet undertecknat både av VD och hyresgästföreningens ombudsman. Lisbeth Carola Einarsson förbjöds att uppehålla sig i soprummet annat än vid lämning av egna sopor. Det var som om Libby fått en hård smäll mot huvudet. Det gungade under fötterna. Libby satte sig på en stol och bara tittade ut mot soprummet. Hon var alldeles yr. Libby rökte den ena cigaretten efter den andra, drack kopp på kopp och blev sittande till det skymde. Libby gick in i sig själv och blev sin egen skugga. Man såg henne smyga till affären i skymningen. Efter tre månader hade namnskylten på dörren byts ut. Det stod E Burvall. Bostadsbolaget började få en massa samtal från arga hyresgäster. Det var kaos och våldsam oordning. Bolaget fick också frågan om vart den pratsamma kvinnan som skött soprummet tagit vägen?

Bo Frank
Växjö 20130828